I Norra Västerbottens lördagsbilaga den 18 november 1995 publicerades ett fyrsidigt reportage om Önnesmark. Bilagans redaktör Olle Lundqvist för klarar varför:
Man åker utrikes.”På utlandet.” Mot solen. Eller dit där solen står i norr.
Jo, nog är det annorlunda. Varmare. Mañana. Time for a beer, mate.
Inte är det som gågatan, torget och Arkaden, inte.
Man får för sig att det bara finns två avstånd. Långt borta och helt nära. Man har helt fel. Man har skygglappar.
Det inser man varje gång man tar vägen västerut. Bortom Boliden ramlar hakan: Det var som tusan . . . Det är storskogen. Byarna. Byggnaderna. Skotrarna och parabolantennerna, förstås. Folk!
Fem mil västerut är inte som i stan. Inte fem mil söderut heller. Det är den regionala exotismen som vi inte bryr oss om att upptäcka, mest för att den bara är en halvtimme bort.
En ocean av knäck (=reportage). Av historier. Historia. Bilder!Det är bara att ge sig ut och rulla. Grejerna finns där.
Fråga Ulf Johansson, fotografen. I det inre av Västerbotten har han också tappat hakan.
Men aldrig fyra mil söderut, för UIf kommer från Önnesmark. Om Önnesmark handlar en stor del av den här bilagan, trots att det inte var meningen. Rötter är privata och känsliga och från början var detta plåtning för egen skull och möjligen byns.
”Knäck” är inte så vanvördigt som det låter, men Önnesmarksreportaget är ändå något annat. En dokumentation: Varsam, kärleksfull. Verktyget är därefter: Hasselbladskamera, 6 x 6-negativ och svartvitt.
När Ulf fotograferat sin hemby har han siktat på själen. ç, som skrivit texten, har inte letat det spektakulära utan en stämning. En atmosfär.
Låter det högtidligt? Det ska det göra. Möt Önnesmark!
Lisa och Sven Andersson.
(sidan ett, reportaget om Önnesmark)
Sidan 1 av reportaget i Norran
Novemberisen vilar tunn och stålblå på Önnesmarksträsket.
Lisa och Sven Andersson sänker tempot. Veden är staplad, skogspromenaderna blir allt kortare.
Drömmarna allt viktigare.
Byborna hoppas. Deras uttryck vare sig det handlar om själens poesi eller handens hantverk vittnar om tilltro.
Som om rötterna, djupt förankrade i jorden där de går och står, fått vingar.
Jag och min man har känt varandra hela livet, säger Lisa, 78, och blickar upp från strumpstickorna med ett långsamt leende.
Vi sitter i parets varma kök.
Sven, 73, är barnfödd i Önnesmark, han gick skola i byastugan och minns när elen kom 1939. Lisa flyttade till byn 1951.
Då fanns det djur i nästan alla gårdar, berättar hon. Men nu lämnar de sista kossorna byn.
I Önnesmark bor i dag 24 personer. Medelåldern stiger sakta men säkert och har passerat 60 år.
Allt har gått bra hittills, konstaterar Sven. Bero hur det går nu?
Nog går det, säger Lisa. Klart att ungdomen hittar tillbaka. Bara vi gamlingar ger plats. Det är ju så vackert här.
Svens ansikte, som nyss gick i moln, spricker upp i ett soligt leende.
Föräldrarna kanske var strängare förr, men jag tror att de pratade mer med barnen. När jag var pojke kände jag alla vuxna i byn. Det var en trygghet. Snart kanske ungdomen vill hitta igen den känslan för att ge den åt sina barn?
Att vända åter till barndomens marker. Vyerna både krymper och vidgas; världen visar sig vara en skogsdunge, en sten berättar en saga.
Marken talar och sjunger, för den som törs och ids lyssna.
NV:s fotograf Ulf Johansson är född och uppvuxen i byn Önnesmark, fyra mil söder om Skellefteå.
Här satt han på kökssoffan hos tant Jenny, läste Kalle Anka och fick PIX-tabletter. Här lekte han och kamraten Sören med smällare, tills en vedbod brann ned och polisen kom. Här köpte han ettöres kola av Bror Ek, som kom i bullbilen en gång i veckan.
I höst har Ulf plockat fram sin Hasselblads-kamera och ställt sig ansikte mot ansikte med byn.
Ett enkelt och avskalat möte. Som livet är: som det kan vara.
Text: Victoria Enqvist Foto: Ulf Johansson
Sidan 2 av reportaget i Norran.
(sidan två, reportaget om Önnesmark)
Landskapet är öppet och böljande. Marken är frusen; skogsbryn och gärden glänser som av silver. Gårdarna ligger trivsamt utspridda: hand i hand men inte för nära.
Byåldermannen Torsten Andersson, rakryggad och välkammad, tar emot i byastugan.
Torsten Andersson, byålderman.
– Detta hus, som byggdes 1896, är en tillgång för oss alla. Vi brukar ha paltfest här i samband med styckningen vid älgjakten. Hela byn är bjuden.
Den gamla skolan har blivit bönhus och samlingslokal; här finns rum för studiecirklar och gudstjänster, fest och pingisbord.
”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”, förmanar en tavla. Martin Luther blickar ned från en annan vägg.
– Det var respekt och trygghet, minns Barbro Andersson, Torstens fru, som gick skola i Önnesmark.
Artur Persson vids Mjölkstenen i Önnesmark.
1947 byggdes skolan i Uttersjöbäcken. Då slog Önnesmarks folkskola igen.
Hemma hos Artur Persson, 83, står ladugårdsdörren på glänt. Sågen tjuter, det doftar trä och damm. Artur jobbar koncentrerat. Den grå kepsen är täckt av sågspån.
-Jag har tillverkat fem kommoder i höst, berättar han och ser salig ut. Förr gjorde jag brudkistor men det blev nalta enjängt*.
Artur har bott i byn i hela sitt liv.
– När jag var pojk var det trivsamt. Mer än tjugo gårdar med djur. Vi gick skola hela sex år. Vi hade alltid morgonbön, det var stipulerat på den tiden. När vi blev äldre cyklade vi till Lövånger på dans och biograf. Där träffade jag min fru.
Äldst och yngst, Artur,83, och Johan,10.
– Sedan jobbade jag på Rönnskär. Vi hade även lantbruk med fem sex kor. Och vi fick fem fina söner.
– Min fru dog -87 och visst är det ensamt ibland, men det går ingen nöd på mig. Jag har mitt arbete och många minnen. Ju äldre man blir desto gladare blir ens minnen från förr. Man minns det soliga.
– Men det händer att jag oroar mig. Många ungdomar är på villovägar och jag har min åsikt: att det beror på hemmen. Barn ska känna trygghet och tillförsikt.
Artur dammar av sig och vi åker till hans barndomshem: en stor Västerbottensgård med utsikt över sjön. Sonen Walter, som bor i Stockholm, har renoverat huset och inrett det i gammaldags stil med järnspis i köket och salong med kristallkrona och vit kakelugn. Han väntas hem till jul med sin familj.
Viktor Pettersson
– Här står kökssoffan precis som jag minns den, säger Artur.
-Och här i salongen gifte dom sig och hade dans i dagarna tre.
Artur hade sju syskon. Hans far föddes och dog i huset, som byggdes för 150 år sedan.
Vilket är ditt starkaste minne härifrån?
Arturs havsblå blick spanar en stund i fjärran.
-Jag tror jag var fem år. Jag och min lillasyster sov i kökssoffan, en annan syster i kammarn. Plötsligt vaknade vi, det var pappa som dansade runt i köket med min syster. Dom hade stängt spjället för tidigt i kammarn så det rykte in. Min syster var nära att kvävas. Men hon klarade sig. Det var en stor skräck och sedan stor lycka.
Annie och Henry Lindgren ska strax sälja sina kor.
-Jag minns en annan lycka. När jag var 17 år fick jag en grammofon.
I ladugården hos Henry och Annie Lindgren vilar en hop tysta kor. De suckar djupt, smäller med ögonfransarna, rapar och idisslar. Värmen är tät. Hela ladugården andas eftermiddagsfrid.
– På onsdag blir det auktion, berättar Henry med blanka ögon.
De sista mjölkkorna ska lämna byn.
Henry tog över gården efter sin far. Men han hade först tänkt bli skogsarbetare.
– Mitt stora intresse var skogen, så jag bestämde mig för att söka in på skogslinjen. Min pappa satt i sin stol, rökte pipa och läste tidningen i skenet av en Osram 25:a när jag gav honom beskedet. Då började han grina. Det har jag varken sett förr eller senare.
Henry valde gården och djuren och det har han inte ångrat.
– Vi lever och verkar nära naturen. Men att vara mjölkbonde i Önnesmark är inte längre lönsamt.
– Vi ska fortsätta att bruka åkermarken. Och vi kan ta ledigt då och då. Vi har haft 14 dagars semester under 36 år.
Önnesmark är en gammal jordbruksby från 1100-talet. Jordaboken från 1543 berättar att det fanns sex bönder och lika många hantverkare med handelsrättighet. Den störste bonden var en förmögen man med 20 kor, häst och ungdjur.
– Jag kan aldrig tro att Önnesmark ska avfolkas, säger Annie bestämt medan hon strör rökt sik på tunnbröd i familjens kök.
Johans mormor och morfar, Sonja och Sture Johansson.
– Läget är bra och unga familjer som flyttat ut längtar säkert tillbaka.
Johan Lundmark, 10 år, hoppar av skolbussen och studsar in hos mormor och morfar: Sonja och Sture Johansson.
– Mitt bästa ämne är elevens val, berättar han. Jag har valt ”forska och fundera”.
– Jag trivs bra i byn. Jag känner alla vuxna och de känner mig.
Text: Victoria Enqvist Foto: Ulf Johansson
Ingemar Nerdal renoverar sitt hus från 1800-talet i tidsenlig stil.
(sidan 3, reportaget i Norran)
Sidan 3 – Önnesmark – Årets by 1981.
Önnesmark utsågs till årets by 1981
Det tog oss 800 år att skapa årets by
här ser vi resultatet, en verkligt vacker vy
här årets växlingar man ser
från vinter, vår till sommardag
och hösten kommer även här
med frost på mark och färg på blad
Ett rikt kulturlandskap det är
uppbyggt av odalmän som brutit sten
och timrat hus, en gång för länge sen
Än sås var teg i tidig vår
Sture Johansson i sitt paradis på jorden. Han bor i byn där han vuxit upp.
som också skördar ger
men åkrar som ej brukas mer
jag tror bestämt blir fler
men vardagen är snabbt förbi
förbi är veckans id
då över nejden lägrar sig
en stilla helgdagsfrid.
Henry Lindgren
Edit Viklund flyttade till Önnesmark 1954.
(sidan 4, reportaget i Norran)
Sidan tre av reportaget i Norran
Hon har i ansiktet ett ljus som påminner om björkens.
Edit Viklund, 76, har slutit ett tyst förbund med marken hon står på.
Hon håller av den; den håller av henne tillbaka.
– Det är aldrig ensamt, säger Edit.
Edit bor lite avsides. Hennes lingonröda hus är skyddat av tät skog; granar viskar och björkar susar rätt in i hennes drömmar.
– Första kvällen, då grät barnen. Och jag med.
Hon kom till byn med sin make, deras två barn och det tredje i magen, år 1954.
Tårarna torkade. Edit har aldrig ångrat att familjen flyttade till Önnesmark.
– Människor ställer upp när det behövs, säger Edit.
– Det är lummigt sommartid och alltid vackert.
Edit sitter i sin vita träsoffa och lyser. Hon har en lila klänning och stora, skimrande pärlor runt halsen.
Hennes hem är grönt av många krukväxter.
– För länge sedan hade Hjalmar Eriksson en liten affär i det här huset, berättar Edit. Det är den enda affär som funnits i byn.
Känner du fortfarande alla bybor?
– Ja, huvaligen.
– Men med allt jobb och annat i moderna tider är det som om folk inte har samma behov av att hälsa på.
Vad gör du på dagarna?
– Jag lagar någon liten rätt, diskar. Ibland syr jag på min trampsymaskin. Jag läser, sköter blommor, promenerar. Det är lugnt och skönt varje dag. Min dotter Asta är ofta hos mig.
Edit minns mycket väl när pojkarna Ulf Johansson och hans kompis Sören eldade upp en vedbod en vår på 60-talet. De lekte med smällare, boden fattade eld, polisen kom och det blev förhör.
– Jag kommer ihåg att Ulfs farmor skickade bud till hanses föräldrar: Ni får inte vara för stränga med pojken, sa hon. Det var ju en olyckshändelse.
I Edits granngård har det varit mörkt flera år. Men nu lyser det i fönstren om kvällarna.
Gården renoveras och nytt folk flyttar in.
Text: Victoria Enqvist Foto: Ulf Johansson
Norra Västerbottens lördagsbilaga den 18 november 1995
