Publicerat 2021-11-02.
Har du kompletterande uppgifter? Mejla par.lindstrom@onnesmark.se
”Västavägen” är byns industriområde, ja kanske inte i dagens mening, men här finns rinnande vatten och med det även vattenkraft. Önnesmarksbäcken är sommartid inte mer än ett större vattenfyllt dike men höst och vår ökar vattenmängderna så att man kan få en uppfattning om vattenflödet förr i tiden, när var mera vatten i bäcken än vad det är idag. Hur länge människor bott i Önnesmark vet ingen, men troligen fanns här bönder under 1300-talet. Gissningsvis gick bönderna ihop och byggde en kvarn här under medeltiden. 1543 fanns de sex bönder i byn och då bör det även ha funnits en kvarn i byn.
Skvaltkvarnen i Bjurön. Foto: Ernst Westerlund, Skellefteå Museum, 1957
Skvaltkvarnar har funnits i Europa i 2000 år men dyker först upp i slutet av 1100-talet i svenska skrifter.
En skvaltkvarn är en liten vattenkvarn som mal av säd mellan en fast liggande och en övre rörlig kvarnsten. Den övre stenen drivs av, och sitter ihop med, ett med horisontellt vattenhjul som är placerad nere i den passerande vattenströmmen, bäck eller å.
Någon växel finns inte. Den rörliga kvarnstenen snurrar lika fort som vattenhjulet.
Skvaltkvarnarna anlades i små vattendrag och användes när vattenföringen var som bäst, höst och vår. Den första skattetaxeringen i området gjorde av Gustav Wasa. I den finns inte någon kvarn i Önnesmark upptagen, men däremot en kvarn i Bissjön.
I byn fanns vid denna tid en förhållandevis välbärgad köpman, en birkarl, med ett större jordbruk. Så det fanns nog både behov och resurser för en kvarn. Vi kan bara konstatera att det vid 1500-talets mitt inte finns skriftliga belägg för en kvarn.
De flesta skvaltkvarnar har övergetts och till slut rivits men skvaltkvarnen i Bjurön står kvar. Där kan men se hur den ser ut och hur den fungerar.
Omkring 1980 samlades bybor till studiecirklar för att dokumentera byns historia. Av noteringar från dessa möten framgår att västra kvarnen ansågs vara äldre än de norra kvarnen (mer om den längre fram) och att den västra kvarnen togs ur bruk (och revs) före norra kvarnen.
Vid laga skiftet 1867 fanns två kvarnplatser på byns samfällda mark, en i väster och en i norr.
Västra kvarnen var placerad vid åbron vid kustlandsvägen. I skifteskartans textdel står det ”g. qwarnplats” och på själva kartan finns en damm inritad men inget kvarnhus.
Det har berättats att västra kvarnen, den som låg vid Önnesmarksbäcken, i närheten av Mjölkstenen, upphörde först, vilket bekräftas av kartuppgifterna.
K= Västra kvarnen och kraftstationen
1918 byggdes en liten kraftstation intill den spånhyvel som fanns vid bäcken. Det är möjligt att man av praktiska skäl valde att bygga kraftstationen där kvarnen legat. Kraftstationen var i drift i ett antal år och revs 1929-1930. Den levererade el till byns alla gårdar utom Landet (Anders Söderlunds fastighet) och Åkern (Roland Lindgren)
Kraftstationen hade en femton hästkrafters turbin och en likströmsgenerator med en spänning på två gånger tvåhundratjugo volt. Leveranserna från stationen var inte pålitliga och strömavbrotten många. Tillgången på elström var med våra dagars mått mätt mycket begränsad.
En historia som berättats av Henry Lindgren handlar om hur det i hans hem diskuterats om man skulle satsa på en 15 w glödlampa eller en på 30 w.
Det finns spår vid Önnesmarksbäcken av bybornas vattenreglering. Vid bäckens inlopp från Degerträsket fanns en dammplats för att höja vattennivån i träsket och för att få ett tillräckliga flöden för att driva både kvarn kraftstation och spånhyvel.
Mellan Hässjemora och Amostjärn låg norra kvarnen (K).
I handlingarna från laga skiftet 1867 finns norra kvarnen utsatt vid bäcken som går mellan Önnesmarkträsket och Djupatjärn. Kvarnplatsen ligger mellan Hässjemora och Amostjärn.
Vid laga skiftet fastställdes även flera samfällda vägar bland annat den så kallade Kvarnvägen ”Väg från Kåsböle kyrkoväg till norra qvarn” och ”Vid skifte bestämd väg från… öster om Christian Wallgrens gårdsgärde och till norra qvarn”
Den delen av Kvarnvägen går än idag att följa från ladugården på Lennart Wallstedts fastighet och vidare norrut.
Norra kvarnen och Amostjärn på karta från 1713.
Nordkvarnen finns med redan på 1713 års karta. Västra kvarnen låg utanför den del som då karterades. Men man får utgå från att båda kvarnarna troligen har funnits där en längre tid.
På platsen där Nordkvarnen stod kan man än idag se en del kvarvarande stenfundament med mera.
Norra kvarnen, 1768.
Vid laga skiftet 1867 var norra kvarnen i bruk. Kvarnvägen (rödmarkerad) går från Tjärngårdarna, förbi kvarnen och vidare mot Kåsböle.
När Nordkvarnen användes var vattennivåerna mycket högre. Amostjärn var då en riktig sjö med en stor vattenspegel och troligen dämdes man upp Önnesmarksbäcken och Önnesmarksträsket för att få tillräckligt med vattenkraft för att kunna mala.
Under 1800-talet påbörjades olika sjösänkningföretag i Lövångersbygden. Syftet var att få fram mera jord att odla. 1909 bildades ett dikningsföretag som skulle torrlägga 274 ha inom Önnesmark.
Bröderna Johan och Edvard Markström fick då uppdraget att ensamma utföra och bekosta upptagandet av vattendraget mellan Amostjärn och Önnesmarksträsket.
I gamla handlingar står:
”En för dikningens utförande hinderlig kvarn med tillhörande dammbyggnad nu utgörande en samfällighet till byn må utan någon som helst ersättning utrifvas och för everdelig tid upplåtas för torrläggningsföretagets bringande till stånd”
Kvarnen revs troligen 1910-1912 , alltså innan Johan och Edvard emigrerade till Amerika år 1912.
Därför användes nog inte kvarnen längre när utdikningen av Amostjärn blev aktuell.
1929 byggde mjölnarmästare Albin Wästermark en eldriven kvarn i grannbyn Kåsböle, som sedan nyttjades av Önnesmarks bönder.
Nya kvarnen i Kåsböle ersatte skvaltkvarnar i byarna runt omkring, från Uttersjön i söder till Burvik i norr, från Risböle i öster till Daglösten/Övre Bäck i väster.
Frågan är var Önnesmarkarna malde sitt korn från det att norra kvarnen upphörde till dess att kvarnen i Kåsböle startade, alltså från cirka 1910 till 1929
Önnesmark hade genom kustlandsvägen, som gick förbi Mjölkstenen, goda förbindelser både norr- och söderut. Det fanns vid sekelskiftet 1900 även enklare kärrvägar till intilliggande byar.
Ett gott alternativ till att mala hemma i byn var att köra ner till den nya kvarnen i Lövånger byggd 1899.
Kvarnen i Mångbyn kan ha varit ett annat alternativ. I Lövångersboken finns en historia återgiven som berättar om att kvarnen i Mångbyn malde så dåligt att bönderna där åkte till stan (alltså Lövånger. Ordet ”stan” syftar på kyrkstan) i stället.
Kvarnen i Mångbyn hade en koppling till Önnesmark. Per Annersa från Önnesmark var kvarnuppsyningsman i Mångbyn och efter hans död gick det historier om att han gick igen vid kvarnen.
Ett tredje alternativ är Bissjön där bland annat bönder från Hökmark malde.
Idag finns få spår av kvarnarna i Önnesmark. Men kvarstenarna från Nordkvarnen är enkla att hitta. På 1970-talet flyttades de från den gamla kvarnplatsen till Byagården.
Till sist ett kartfynd som visar på att det kan ha funnits ytterligare en kvarn i byn.
Detalj från 1768:års karta. Över bäcken går en bro och nedström den finns en kvarn. Gårdar markerade med A, B och C är idag A Per Annersa-gården (fritidsbostad) B. Lars Lindgren C. Erland Markström
Fundering: vad betyder karttecknet för något som finns i ån i närheten av ”B 29”
Detalj från karta,1804. Samma plats som på 1783 års karta.
Källmaterial: Erland Markström, Önnesmark, Bernt Wikström, Kåsböle, Walter Widmark, Önnesmark.
