Världsstjärna –  mot alla odds

Historien om småbrukarsonen och friidrottare Bengt Persson från Önnesmark som på 1960-talet blev svensk mästare och olympier. Hans bror Walter Widmark berättar.

Bengt Persson, 1939-2013

Jag. bläddrar i Bengts urklippsalbum från hans friidrottskarriär. På albumets allra första sida finns en liten oansenlig notis från husorganet Norra Västerbotten, daterat den 12 augusti 1958

Jag var själv på plats och minns den vackra och syremättade kvällen på anrika Tallbacka i Bureå, en kväll som för mig symboliserar den definitiva startpunkten på Bengts löparkarriär.

Lövångers sockenmästerskap i friidrott är för första gången utlokaliserat till Tallbacka, en klassisk idrottsplats med riktiga löparbanor i svart kolstybb runt hela fotbollsplanen. Här huserar normalt FIF Burälvens duktiga friidrottare. Klubbens största affischnamn är Per Olov Enquist, en av Sveriges bästa höjdhoppare med ett personligt rekord på 1,97 meter.

Men i kväll är det Lövångers friidrottselit som tävlar och inte minst min egen storebror Bengt, arton år gammal. Till följd av ideliga skador har han tvingats ge upp sin lovande fotbollskarriär i Uttersjöbäckens IK i division sju för att istället sadla om till friidrott, framför allt löpning.

Mästerskapet mönstrar förvånansvärt stora startfält med både vältränade och mindre vältränade deltagare, doften av liniment ligger tung över arenan och den engagerade publiken hejar entusiastiskt fram sina favoriter.

Bengt tycks mer betrakta tävlingarna som en femkamp eftersom han anmäler sig i inte mindre än fem grenar.

Det börjar minst sagt bra när han vinner trestegshopp på 11,90 meter och därmed erövrar karriärens allra första medalj.

I Norra Västerbottens (Norrans) lilla tidningsnotis berättar den utsände notisskrivaren bl.a. följande:

”Artonårige Bengt Persson från Önnesmark gjorde ett starkt intryck genom att först vinna trestegshopp med fina 11,90 meter, sedan direkt till längdhoppet där han noterade 5,63. I samma veva hoppade han höjdhopp och därifrån direkt till 1500-metersloppet där han blev trea på tiden 4.33. Ett par minuter senare ställde han upp på 400 meter där han klockades för 62,0. Starkt gjort!”

En blivande världsstjärna var född men föga anade jag det då. Bengt var ju framför allt min storebror som bodde kvar hemma i Önnesmark fram till sin militärtjänstgöring nästkommande år. Hans brinnande idrottsintresse kom även oss yngre bröder till godo via ett prestigeladdat fotbollsutbyte med grannbyn Kåsböle. Med åren växte sig hans intresse för friidrott allt starkare ,vilket ledde till tillblivelsen av en arena för friidrott i Önnesmark, på det gamla bostället ”gAmmgAN”.

Här skapades möjligheter för tävlingar i trestegs-, längd-, höjd- och stavhopp samt kulstötning och nödvändiga redskap inhandlades för ändamålet. Via kontakter med en kommunal friidrottsinstruktör i Lövånger såg Bengt till att pedagogiska instruktionsblad för de olika idrottsgrenarna anskaffades för kunna förbättra våra prestationer och resultat.

Stadiontävlingar anordnades sedan varje månad under sommaren 1958 och premiären avhölls redan den 27 april, innebärande att både sandgrop och ansatsbanor fick skottas fram för hand ur det djupa snötäcket

Bengt var alltså sprungen ur denna oskuldsfulla och primitiva idrottsmiljö och det var med dessa förutsättningar som han ställde upp och gjorde succé på Tallbacka. Mot alla odds!

Bengt hämtade utan tvivel mycket av sin inspiration från  idrottstidningarna Rekord-Magasinet och All Sport. Varje vecka cyklade han till Lövånger för att införskaffa dessa åtråvärda alster. Här fanns reportagen, bilderna, kriminalfallen, novellerna, äventyren, katastroferna, serierna, lagbilderna och mycket mera.

Jag noterade att Bengt alltmer började intressera sig för de stora löparlegendarerna som Gunder Hägg, Dan Waern, Paavo Nurmi, Roger Bannister, Emil Zatopek, Gordon Pirie, m.fl. Här hittade Bengt sina förebilder som gav honom motivation till att börja träna systematiskt.

Hans träningsvilja tog sig många olika uttryck som väckte förundran i såväl Önnesmark som i grannbyarna. Många var de släktkalas där Bengt valde att antingen springa ett par mil till kalaset eller att istället springa hem från kalaset. På den här tiden var det mycket ovanligt att se någon vara ute och ränna på vägarna.

Många var säkert de som med misstro betraktade hans springande och som ifrågasatte varför han inte i stället ägnade sina ungdomliga krafter åt vanligt hederligt arbete.

I Rekord-Magasinets idrottsreportage tecknades återkommande bilden av ”grabben av enkelt ursprung som mot alla odds kämpar sig fram till berömmelsens höjder”. En anna flitigt använd stereotyp var ”norrlänningen som en enkel, flärdfri, rättrådig och tystlåten kraftkarl som helst låter sina bragder tala för sig själv”.

Bengt stämde bra in på den första tesen men inte alls på det andra. Han var långt ifrån en enkel och tystlåten kraftkarl utan istället en mångfasetterad, snabbtänkt, utåtriktad och intellektuell yngling. Bengt var snäll mot oss yngre bröder och vi fick låna hans idrottstidningar och därmed ta del av den spännande verklighet som fanns utanför lugnet i Önnesmark.

För mig som nybliven tonåring i en bondby, var läsningen av Rekord-Magasinet en hisnande upplevelse, en ögonöppnare som dagens ungdom knappast får uppleva.

Bengt Persson i FIF Burälvens klubbdräkt.

Efter framgångarna på Tallbacka 1958 tog Bengts löparkarriär ordentlig fart under nästa säsong. Detta blev märkligt nog Bengts enda år som junior och han tävlade numera i FIF Burälvens blå klubbdräkt, värvad av Lasse Norrfors, föreningens eldsjäl och legendariske ledare. Bengts första junior-DM erövrades på 3 000 meter terräng på Gammlia i Umeå.

Västerbottens-Kurirens utsände reporter rapporterade begeistrad:

”Sällan har vi sett en västerbottning springa så bevingat lätt som Bengt Persson. Äldre minnesgoda fick en vision av Huston Lundmark under sin framfart. Här har vi ett ämne till något stort. Men vårda plantan ömt och kör honom varligt!”

Bengt hann också med att debutera i seniorsammanhang när han blev uttagen till Västerbottens lag i länskampen mot Norrbotten och Ångermanland.

Junior-DM i terräng i Umeå 1959

Återigen vill jag citera en anonym men imponerad journalist, troligen från VK:

”Men, nej! Han bet ihop tänderna, förlängde stegen, gjorde ett frenetiskt ryck och så hade han hakat på igen i virveldansen. Han ville helt enkelt inte ge upp. Han skulle kämpa för allt vad han var värd, tömma sin lilla kropp på alla resurser.

Bengts upplopp glömmer vi aldrig. Fyran Fröberg var en munsbit då spurten sattes in på upploppet. Grabben formligen flög fram och hade så när också sövt den andre ångermanlänningen, Åke Edin.

En av de allra yngsta i Västerbottenslaget hade gjort en insats som överträffade alla förväntningar. Måtte detta tjäna som en injektion för våra medeldistansare att komma åter.”

Observera att Bengts främsta egenskaper som löpare exponerades redan så här tidigt och förblev sedan hans adelsmärke genom hela karriären.

Jag fyllde det här året fjorton år och hade lyckligen klarat av mitt första år på realskolan i Lövånger. Mitt idrottsintresse triggades maximalt av Ingemar Johanssons osannolika framgångssaga, när han besegrade Floyd Patterson och blev världsmästare. Det späddes sedan på av Bengts snabba frammarsch på löparbanan, ett enda år efter genombrottet på Tallbacka.

Jag konsumerade allt som skrevs om honom i tidningarna, utvärderade och analyserade varje ord i reportagen och diskuterade sedan mina slutsatser i telefon med min morbror Göran i Bissjön, en synnerligen engagerad och genuin supporter.

År 1960 fyllde jag 15 och på många sätt kulminerade mitt eget idrottsintresse under det här året och jag ägde fortfarande barnets oslagbara förmåga att kunna leva mig in i idrottens spänning och dramatik på ett sätt som jag senare i livet delvis förlorade. Lennart Hyland lyckades i sina radioreferat förmedla den vibrerande känslan av närvaro och delaktighet, vilket påverkade mig såväl fysiskt som psykiskt, ibland med en bubblande, euforisk känsla inombords, ibland med en avslagen, håglös känsla.

Bengts utveckling fortsatte spikrakt uppåt och för första gången använde Västerbottens-Kuriren (VK) en braskande helsidesrubrik, ”Bengt Persson blivande storstjärna”, för att sedan vidareutveckla resonemanget i reportaget:

”Den lille, mörke vildmannen (korpral på I 20) skubbade nämligen först 1 500 meter i bländande stil på årsbästatiden i distriktet 4.04,7 och en stund senare 5 000 meter på 15.45,6, dock utan att nämnvärt plåga sig.”

1960. B-SM, Arosvallen.

Bengts stora genombrott på den nationella arenan kom i augusti i Västerås, vid ett B-SM på Arosvallens regntunga banor. På den här tiden tävlade den svenska friidrottseliten i ett A-SM medan påläggskalvarna och föredettingarna fick nöja sig med ett B-SM. Bengt gjorde ett bragdartat lopp på 5 000 meter och segrade på det nya personliga rekordet 14.52,6, en putsning av det gamla personrekordet med cirka tjugo sekunder.

Under rubriken, ”5000 meter tävlingens bästa gren”, fanns följande referat att läsa i en västmanländsk lokaltidning:

”5000-metersloppet artade sig till en väldig spurtuppgörelse mellan B.Persson, Burälven, K. Lundkvist, Borås och B. Gustafsson, Flen.

Efter ett magnifikt slutvarv gick tjugoårige Persson från Burälven i mål som säker segrare. Dagens i särklass populäraste segrare.”

Själv satt jag hemma och våndades framför radion.

Jag har bevakat alla nyhetssändningar från TT under hela dagen för att om möjligt få veta hur det har gått för Bengt. Nu återstår bara kvällssändningen kl. 22 och mina förväntningar är inte stora. Men så hände det otroliga, sändningen avslutas med ett sporttelegram, ett enda, och det är just resultatet på 5 000 meter vid B-SM i Västerås. Segrare Bengt Persson, FIF Burälven, på 14.52,6.

I samma ögonblick upplever jag en eufori som nästan får mig att flyga. Bengt, min egen bror, omnämnd i en nyhetssändning från TT, där endast de stora nyheterna brukar få plats, dessutom uppläst av den legendariska radiorösten Uno Stenholm.

Och detta endast två år efter genombrottet på Tallbacka.

Jag formligen flyger ner i källaren där mamma och pappa håller på med tvätten och berättar den otroliga nyheten. De ser glada ut men, till min stora för- våning, bara behärskat glada. Kan deras återhållna reaktion möjligen förklaras av den nedärvda levnadsregeln ”att aldrig förhäva sig”.

Detta är troligen mitt allra största och mest euforiska ögonblick som jag kan koppla till Bengts idrottskarriär. Det kan kanske låta konstigt men hela händelseförloppet var så otroligt osannolikt och upplösningen så alldeles underbar. Jag glömmer aldrig den söndagskvällen kl. 22:05.

I Västerbottens-Kuriren skrev signaturen Björn (Gunnar Björnvall), som följde Bengts hela karriär på nära håll, så här i sin krönika efter triumfen i Västerås:

”Så slog då ”Burälvan” Bengt Persson igenom. För nog måste man väl säga att han gjorde det i B-SM i Västerås med sina 14.52,6.

Tiden låter kanske inte så märkvärdig men betänk, att det rör sig om en relativt färsk och oprövad pojke och ni förstår bättre. Det är väldiga förbättringar den ledigt, änglalikt löpande lille grabben har tagit. Han vet nog inte själv hur bra han är. Bengt Persson har den rätta hågen? Nej, det är för klent uttryckt. Han brinner av löparlidelse. Han är tävlingsvild!

Bengt Persson, som är hemmahörande i Lövångers kommun men tävlar för Burälven, kom fram från ”intet” för två år sedan.

Han ställde upp i JDM i terräng i Umeå och stod i särklass. Konkurrenterna hade inget att sätta emot då han i sista backen bara rann ifrån dem i spurten. De fåtaliga åskådarna bara gapade inför den imponerande synen. Bengt tillhör den moderna typen av löpare som har sitt förnämsta vapen i snabbheten och förmågan att accelerera i det rätta ögonblicket. En medfödd förmåga som är få förunnat.”

BP vinner DM på 1500 meter på Gammliavalllen 1961 i en spurtduell med Karl-Uno Olofsson.

1955. Rekordet kunde dock inte godkännas eftersom tävlingen inte var vederbörligen utlyst.

Efter avslutad säsong blev Bengt intervjuad av journalisten ”Önne” på Norran, vår närmaste granne i Önnesmark, Alvar Gabrielsson. Jag saxar från det reportaget:

”Hösten 1958 var Önnesmarksgrabben Bengt Persson av den lokala fotbollspubliken känd som en snabb vänsterytter i Uttersjöbäckens IK, med fräsiga vänsterskott som specialitet. Men så råkade han, mer av en händelse, ställa upp på 1500 meter i en tävling på Tallbacka i Bureå och noterade i sitt livs första löp på bana 4.33 blankt, vilket räckte till en tredje placering. Da’n efter lade Bengt fotbollsskorna på hyllan.

Efter endast två säsongers tävlande, har tjugoåringen erövrat två Junior-DM, ett B-SM och ett (ej godkänt) distriktsrekord på 3000 meter hinder. Av garvade friidrottsledare betecknas han som ett av länets största löparlöften genom tiderna. Bengts, i förhållande till hans ringa ålder, hårda tränings och tävlingsprogram, har gjort att erfarna idrottsledare titt och tätt höjt varnande röster. Själv säger han: ”Springa är det roligaste jag vet och att underkasta sig hård träning blir därför ett rent nöje.”

Det finns alltså all anledning att tro, att den smäckre löparen med det lekande lätta steget skall nå de höga mål som han tvivelsutan siktar mot. Han har förutsättningarna med sig och åren för sig.”

År 1961 debuterade han i tv-rutan i samband med terräng-SM på 4 000 meter i Bromma. Bengt stal inledningsvis tv-showen genom att starta loppet i ett furiöst tempo men förföljarna hann så småningom i kapp och förbi. Bengt fick till slut en hedervärd sjätteplacering, drygt tjugo sekunder efter segraren Lars-Erik Gustavsson från Mälarhöjden.

Den optimistiska satsningen ingav dock respekt och väckte stor uppmärksamhet bland kännarna.

Tv-bilderna, tillsammans med Sven ”Plex” Petterssons målande kommentarer, blev ytterligare ett av mina tidiga minnen från Bengts löparkarriär.

Nästa tv-framträdande kom inte långt därefter. På Lindigövallen skulle Bengt skulle springa 3000 meter och möta världsrekordhållaren engelsmannen Gordon Pirie (7.52,7), samt den svenska löpareliten. Den legendariske VK-journalisten Alvar ”Lia” Jonsson skrev i sin krönika:

”Bengt Perssons fantastiska prestation på 3000 meter då han kapade av tjugoen sekunder på Severt Dennolfs tolv år gamla distriktsrekord från 8.36,4 till 8.15,0.

TV-tittarna landet runt fick nu belägg för vårt påstående, vilken fighter Bengt verkligen är. Han har en ovanlig förmåga att komma igen gång på gång, han kan slå om tempot och han har en envishet som kan försätta berg. Hans paroll tycks vara, så länge det finns liv så finns det hopp.

Bengt presterade också det skarpaste upploppet. Först jagade han ikapp Lage Tedenby. När han sedan fick se att Gunnar Tjörnebo började slockna, fick han nytt mod och ny löplust och ur reserven plockade han fram krafter som räckte till för en spurt förbi Tjörnebo och in på tredje plats. Rasande grant!

I mål sjönk umelöparen omkull av trötthet. Han hade givit allt men också satt ett oväntat starkt personligt rekord.”

Jag har ett mycket starkt minne från tv-galan eftersom jag då befann mig på Skellefteå lasarett, efter att ett par dagar tidigare ha genomgått en akut blindtarmsoperation.

Tack och lov för att jag nu är tillräckligt återställd efter operationen för att få uppleva Bengts första tävling i direktsänd tv. Bara att få se honom tävla mot den svenska långdistanseliten och världsrekordhållare Pirie från England känns nästan overkligt! Att sedan få se honom hänga med i huvudklungans fart under hela loppet känns ännu mer overkligt! Att slutligen få se honom spurta ner den svenska eliten och komma i mål på en sensationell tredje plats känns totalt overkligt!

Jag kommer att somna stolt i sjuksängen den här kvällen!

Jag vill också lyfta fram ett annat av säsongens bästa lopp, ett 5 000-meterslopp på Skogsvallen i Luleå under en seriematch i friidrott mellan IFK Umeå, Bodens BK och IFK Luleå. Således ingen stor tävling och inte heller någon konkurrens som är värd namnet. Dessutom i ett riktigt ruskväder med tunga kolstybbsbanor.

Men dessa dåliga yttre omständigheter bekom inte Bengt det minsta, han tryckte gasen i botten, varvade alla konkurrenter och sprang oförskämt pigg i mål på det personliga rekordet 14.37,6, endast några sekunder från Severt Dennolfs distriktsrekord. Så typiskt Bengt, att göra sitt absolut bästa även under dessa miserabla förhållanden och med endast en handfull åskådare på läktaren.

Innan säsongen var slut gjorde Bengt sitt första framträdande iklädd en svensk landslagsdräkt, på Nordiska Mästerskapen i Oslo. På 5 000 meter blev han sjua och bäste svensk på den utmärkta tiden 14,26,8, drygt fem sekunder under Severt Dennolfs distriktsrekord.

Detta hände nästan på dagen tre år efter debuten på Tallbacka. Inte underligt att det var svårt med att hänga med i Bengts snabba utveckling mot den svenska löpareliten.

1962 fyllde jag sjutton år och blev vederbörligen uppvaktad på min realexamen i Lövånger och mottog dessutom stipendiet som skolans bäste inom gymnastik med lek och idrott. Jag slog familjerekordet i trestegshopp med 13,28 meter, vilket placerade mig som åtta i Sverige i min åldersklass. På hösten flyttade jag till Skellefteå och påbörjade mina studier vid läroverket på Nordanå.

Bengts utveckling mot den svenska löpareliten fortsatte framgångsrikt och premiärloppet i Göteborg var traditionsenligt terräng-SM på 4000 meter. Efter en hård spurtstrid lyckades favoriten Esso (Sven-Olov) Larsson pressa sig före Bengt och vinna med knappa två sekunder.

På hösten kom det verkliga elddopet, Finnkampsdebuten i Helsingfors på 5 000 meter. Parhästarna och bensinlöparna, Esso och BP, ställdes mot de favorittippade finnarna Höykinpuro och Saloranta, som året innan hade vunnit en finsk dubbelseger vid de Nordiska Mästerskapen i Oslo.

Loppet gick på Olympiastadion i Helsingfors inför 28 000 fanatiska hemmasupportrar och jag följde loppet i en direktsändning på tv. Som så många gånger tidigare såg Bengt ut att vara helt avhängd, för att några varv senare ha kvicknat till och kommit i fatt klungan igen. Loppet slutade till publikens stora besvikelse med en svensk dubbelseger, Esso som segrare och Bengt som en totalt utpumpad tvåa på det personliga rekordet 14.14,6.

Löparlegendaren  Dan Waern skrev i sin krönika i DN:

”Bengt Persson är ett strålande bevis för att man kan löpa fast man är trött. Han verkade knockad och mogen för uträkning när fem varv återstod och han sladdade betänkligt. Men han kom igen. Han ville hett i kapp täten och då förmådde han pina sina stumma ben och sin trötta kropp genom plågan. På kuppen kom han ifatt och då blev han så glad att han dessutom orkade hjälpa Esso med ett ryck.

Ja, det avgörande rycket skedde faktiskt på denne okuvlige västerbottnings order. Jag håller med Gösta Olander (Mr. Vålådalen) och tror också att Bengt Persson har framtiden för sig i allra högsta grad.

Det är klart att en del detaljer skall slipas bort men det sker normalt genom att han löper ofta och mycket. Det är dock bagateller i jämförelse med den stora fördel Bengt Persson har i sin okuvliga framåtanda och oförskräckta vilja att våga satsa. Nej, han kommer säkert att bereda oss mycken glädje under många år framöver.”

Jag vill gärna tillägga att jag aldrig någonsin såg Bengt så fullkomligt utpumpad som efter detta bragdartade lopp. Försök att, för ett ögonblick, tänka er in i hans känslor efter att ha tystat den segervissa publiken på deras egen hemmaplan. Och försök att, för ett ögonblick, tänka er in i Signes och Arthurs sinnesstämning under och efter detta lopp. Det här loppet toppar dessutom min lista på Bengts tv-framträdanden, under loppet en förtätad spänning och ständiga kast mellan hopp och förtvivlan, efter loppet ett flödande lyckorus och stor stolthet. Synd bara att mamma Signe inte orkade se tävlingen ända in i mål.

Säsongen 1963 tog Bengt det sista steget upp i världseliten. Säsongsupptakten skedde den 31 mars på ett stjärnspäckat terränglopp över 7 500 meter i Leipzig i forna Östtyskland. Bengt överraskade både sig själv och ledarna på friidrottsförbundet när han knep andraplatsen efter storfavoriten Friedrich Janke. Illustration: Samlarbild 1963

Vid terräng-SM på 12 000 meter i Arvika 1963, fick dock Bengt återigen se sig knappt slagen av Esso Larsson. Men revanschen skulle komma redan året efter.

Bengt gjorde årets första banlopp vid ett DM på Norrvalla i Skellefteå, ett imponerande 5 000-meterslopp på 14.11,3.

I VK skrev en krönikör om Bengt:

”Glad och vänlig, utan later och med en brinnande håg. Kanske var det föräldrarna och bröderna på Norrvallas läktare som blev den sporre som gav Bengt extra krafter. Han ville så otroligt mycket och nådde också ett resultat som gav valuta för otaliga mångmilalöpningar i snö, is, kyla och regn. Den 23-årige småbrukarsonen från Önnesmark, som fram till 20-årsåldern arbetade med gårdens sysslor både vinter- och sommartid, är nu ett namn att räkna med även i mycket stora sammanhang. Småbrukaren Arthur Persson kan vara stolt över sin son. Inte enbart för att pojken springer så fort på långa sträckor, utan framför allt därför att ynglingen är så rejäl i alla avseenden.”

Under säsongen 1963 ville Bengt testa hinderlöpningen på fullt allvar. Utan någon specialträning av hindertekniken kom det positiva beskedet redan tidigt på säsongen vid en tävling i Härnösand. Han sprang på 8.48,2, tretton sekunder under gällande årsbästa i Sverige och hela tjugotvå sekunder under hans tidigare distriktsrekord. Saken var klar, framöver var det hinder som gällde.

Det vägvalet var föga förvånande, om man betänker Bengts styrka som terränglöpare och tidigare som trestegshoppare. Ett flexibelt löpsteg, starka vrister och en bra löpförmåga var alltså det vinnande konceptet för att kunna bli en framgångsrik hinderlöpare.

BP vinner sin första landskampsseger  mot Finland 1963 i hård kamp med Esko Sirén. (1963)

”I går föddes en ny svensk löparidol på Helsingfors Olympiastadion, den tjugotreårige skogspraktikanten Bengt Persson från IFK Umeå, som i sitt livs femte hinderlopp tangerade Lage Tedenbys svenska rekord på 8.39,8, en tid som placerar honom bland världens tio bästa hinderlöpare. Bengt var trea i mål efter de mer etablerade hinderlöparna. Efter onsdagens storlopp är han nu BP med hela svenska folket, åtminstone med dem som såg honom i TV.”

– Det här hade jag aldrig våga drömma om, var BP:s spontana kommentar efter bragdloppet.

– I fortsättningen kommer jag att gå in för hinderlöpning, fortsätter den språksamme västerbottningen. Nu skall jag först lära mig att ta hindren på rätt sätt eftersom jag inte kan konsten att klippa dem lika snålt som konkurrenterna. Det är där de tjänar tid på mig, tillägger Bengt.”

Redan vid de Nordiska Mästerskapen i Göteborg fick Bengt sin revansch. Han gjorde ett grannt hinderlopp på de regndränkta banorna och hans enorma spurt knäckte den finske favoriten Esko Sirén. Bengt var inte bara Sveriges bäste hinderlöpare, utan även Nordens bäste och bland de tio bästa i världen.

På anrika Stockholms Stadion erövrade Bengt under 1963 sitt första individuella SM-tecken på 3 000 meter hinder.

På hösten fick Bengt den slutliga bekräftelsen på sin nyvunna stjärnstatus som friidrottare när han, som ende svensk och endast en av tre skandinaver, fanns med bland de fyrtiosju världsstjärnor i friidrott som blev särskilt inbjudna till de förolympiska spelen i Tokyo den 12—15 oktober. Bland de särskilt inbjudna fanns också hinderspöket, världens bästa hinderlöpare, belgaren Gaston Roelants.

Fem år efter starten på Tallbacka i Bureå var alltså Bengt framme vid sina drömmars mål. Bengt konstaterade följande i en intervju, efter hemkomsten från äventyret i Japan, bland annat att i värmen och den höga luftfuktigheten presterade européerna också sämre än hemma. Även Roelants var tiotalet sekunder sämre än sitt maximum.

”Det känns inspirerande att få sätta i gång med träningen igen. Det är det roligaste som finns. Ingenting går upp emot att få springa timtals i skogen, efter stigar och på vägar. Då känner man att man lever på riktigt. Nej, då är det mycket värre med de krävande tävlingsresorna under säsongen.”

Vid hemkomsten från Japan var Bengt som vanlig utrustad med presenter till oss bröder, men också med en filmkamera (för dubbel-8 format) som skulle komma till flitig användning under min inspelning av den kultstämplade filmen om Önnesmark.

Själv uppnådde jag körkortsålder under 1963 och avslutade framgångsrikt mitt första år på läroverket i Skellefteå. Nitton år gammal deltog  jag på klassiska Skolungdomens i Malmö, där jag gjorde hyggliga 4.13 på 1 500 meter vilket dock inte räckte till final. På hösten ingick jag i Burälvens segrande lag vid DM på 4 x1500 meter på Gammliavallen i Umeå. Meriter som inte är mycket att skryta med när man hela tiden skall jämföra sig med en världsstjärna i friidrott.

Bengts säsongsdebut under olympiaåret 1964 var enligt traditionen terräng-SM på 12 000 meter.  Där fick han sin hett efterlängtade revansch på Esso Larsson, efter en klar spurtseger med tre sekunder.

”Emellertid är det inte fy skam att förlora mot en sådan löpare som BP. Han är oerhört stark nu,” konstaterade Esso generöst i en intervju efter loppet.”

Bengt funderade mycket på hur friidrottssäsongen 1964 skulle läggas upp för att kunna pricka in den absoluta formtoppen lagom till OS-tävlingarnas hinderlopp.

Han deklarerade tidigt att han ville lägga in minst en månads tävlingsuppehåll under sommaren för att i stället få ägna sig åt uppbyggnadsträning.

Bengt tränar i Önnesmark inför OS i Tokyo 1964.

Bengt avstod också Finnkampen i Stockholm men inhöstade istället ytterligare ett SM-tecken i hinder vid SM i Malmö. På Gammliavallen i Umeå arrangerades i augusti en friidrottsgala, vilket var ett viktigt genrep inför stundande OS.

En förskräcklig regnvädersdag föregick tävlingarna men trots detta strömmade publiken till för att titta på stadens båda olympier, Bengt  Persson och Karl-Uno Olofsson.

Bengt fick motstånd av sin gamle antagonist Lars-Erik Gustavsson från Mälarhöjden och loppet avslutades med en jämn spurtduell över hela upploppet. Till slut dömdes Lars-Erik som segrare och för första gången på flera år förlorade Bengt mot en svensk konkurrent på hinder. Genrepet var en enorm besvikelse för Bengt, som önskat få ett positivt formbesked och ett kvitto på att träningsupplägget inför OS låg enligt plan. Jag var inne i omklädningsrummet efter loppet och fick där ta del av Bengts enorma besvikelse:

Jag har aldrig någonsin sett Bengt så besviken. Inne i omklädningsrummet osar det svavel om honom när han nu ser sina OS-drömmar förvandlas till mardrömmar. Han drar enbart negativa slutsatser av loppet och hotar med att sluta omedelbart, han slänger sina tävlingskläder omkring sig och kan inte göra en nyanserad analys av sin förlust. Han vägrar tro att det är Lars-Erik som är på väg mot storformen utan mer att han själv är på väg att tappa formen. Jag blir nästan chockad av Bengts destruktiva reaktion och förstår först nu på allvar, vilken press han egentligen lever under. För första gången börjar jag också fundera på om Bengts idrottssatsning verkligen är värd sitt pris. Jag tror till och med att han själv funderar i samma banor.

Tidningen Rekord nr 39, 1964

Tidningen Rekord (tidigare Rekord-Magasinet) levererade i sitt septembernummer en ”olympisk special” om medaljfavoriterna på hinder i Tokyo.

”Ingen lär kunna hota Roelants om han är vid sunda vätskor. Vid striden om silvermedaljen får Bengt Persson i första hand kämpa mot de bägge amerikanerna, därnäst mot fransmannen Texereau och sannolikt också mot engelsmannen Herriot. Bara Bengt lär sig att klara vattengraven mer ekonomiskt än med sitt nuvarande känguruskutt, kommer han att slå sitt rekord med minst fem sekunder. Medaljchans!”

Innan tidningen ens hade hunnit distribueras, kom det olycksbådande beskedet att Bengt hade ådragit sig en utmattningsskada på ett ben i foten. Han ordinerades total vila vilket givetvis tog hårt på hans psyke. Sämsta tänkbara scenario inför OS!

Väl i Tokyo kom sedan nästa dråpslag. Bengt slog upp fotskadan igen, när han ökade träningsintensiteten inför hinderkvalet. Den dystra sanningen var att hans efterlängtade OS-deltagande var över, innan det ens hade startat. Ingen förstod det bättre än Bengt själv.

Vilket veritabelt bakslag detta måste ha varit för honom! Med mina bilder från omklädningsrummet på Gammlia på näthinnan, kan jag möjligen föreställa mig hur han mådde. Hans drömmar hade slagits i spillror och allt hårt arbete var förgäves.

Från läktarplats tvingades han uppleva när Lars-Erik Gustavsson visade sig vara i toppform och tog sig till final på det nya svenska rekordet 8.34,2.

Bengts förlust mot Lars-Erik på Gammlia i augusti var alltså inte det svaghetstecken som han själv hade trott. I finalen vann som väntat den oslagbare Gaston Roelants. Resultatlistan indikerade att Bengt verkligen hade haft en realistisk medaljchans, om han hade fått vara frisk.

Det känns fortfarande jobbigt att tänka tillbaka på det som hände i Tokyo, trots att det har gått mer än femtio år sedan dess. Bengts stora chans i idrottskarriären hade brutalt tagits ifrån honom och nästkommande sommar-OS skulle dessutom gå på hög höjd i Mexiko City.

Om jag tog det hårt, vad gjorde då inte Bengt själv? Jag vet av erfarenhet hur jag skulle ha reagerat och då får ni betänka att Bengts tävlingsinstinkt var många magnituder starkare än min. Jag tänker bara på vad som hände när han förlorade mot oss bröder i triviala sällskapsspel som fia med knuff. Mina direkta frågor till Bengt om detta är dessutom obesvarade eftersom jag aldrig ställde dem till honom. Min tro är emellertid att Bengt i Tokyo förlorade sin OS-dröm.

Trots det valde han att fortsatte sitt tävlande i ytterligare sex år, framgångsrika år trots att glädjen och motivationen hade naggats en del i kanten. Hur mycket, har jag svårt att bedöma.

IDROTTSKARRIÄREN 1965-70

Jag har medvetet ägnat huvuddelen av detta kapitel åt Bengts uppgångsperiod under åren 1959—64, de första sex åren efter Tallbacka, eftersom den innehåller så många trevliga minnen och så mycket av charm och nostalgi.

Bengts utmaning inför konsolideringsåren 1965-70 var helt annorlunda, nu gällde det främst att försvara den uppnådda positionen på världsbästalistan och nu ställdes han för första gången inför journalisternas och publikens krav på prestationer, mer än sina egna krav. Överraskningarnas tid var förbi och den genuina idrottsglädjen och motivationen hade fått sig en rejäl törn.

Dock finns många guldkorn och fantastiska prestationer att hämta även från de här åren, men för mig personligen inträffade den viktigaste händelsen när Bengts och min idrottsbana till slut möttes i någon slags broderlig omfamning. Jag har föreställt mig att vi båda var kometer på idrottens himlavalv, dock med väldigt olika omloppsbanor. Men när jag, som tätman för IFK Umeås förstalag, växlade till Bengt i ledning på stadsloppet i Umeå 1969 och tryckte stafettpinnen i hans hand, möttes våra broderliga omloppsbanor för en kort sekund. Att han då var en etablerad världsstjärna och jag en glad idrottsamatör, hade i det ögonblicket ingen som helst betydelse för mig.

Utklassningsseger vid terräng SM 1965 i Borlänge. Karriärens bästa lopp?

Nu åter till 1965. För Bengt fortsatte karriären, efter traumat i Tokyo, på bästa möjliga sätt, när han fullständigt pulveriserade allt motstånd på terräng-SM 12 000 meter och vann med den otroliga marginalen av sjuttiofyra sekunder.

Tvåa var hinderfinalisten från Tokyo, Lars-Erik Gustavsson, och trea kom Blötbergets egen Bengt Nåjde. Detta var kanske Bengts allra bästa lopp under hela hans karriär.

Man kan bara beklaga att inte VM i terränglöpning arrangerades på 1960-talet eftersom Bengt med stor sannolikhet hade blivit svårslagen för vilken konkurrent som helst. Terränglöpning var avgjort Bengts bästa disciplin och hans framgångar i terräng går som en röd tråd genom hela hans löparkarriär, från Junior-DM i Gammliaskogen 1959 fram till SM i l 20-skogen 1970. Han var säkerligen en av Sveriges bästa terränglöpare genom alla tider, i kraft av sitt naturliga, flexibla löpsteg och sina hopptränade, starka vrister.

1965 erövrade Bengt sitt andra Nordiska Mästerskap i följd när han i Helsingfors återigen spurtbesegrade Esko Sirén och vann på segertiden 8,40.0.

Dessutom sprang Bengt hinderfinalen på EM i Budapest Bengts landskampsfacit för åren 1965—68 var storartat, femton segrar på tjugoen starter, många gånger i kamp med Europas bästa hinderlöpare. Han tangerade Lars-Erik Gustavssons svenska rekord från Tokyo-OS på 8.34,2 vid en landskamp mot Västtyskland 1965 och slog det sedan i landskampen mot Frankrike 1968.

Bengt firade också stora triumfer i finnkamperna, framför allt på bortaplan i Helsingfors 1966 och 1968, i lejonets egen kula och inför utsålda hus. Vid både dessa tillfällen sprang Bengt hem dubbla triumfer, såväl på lördagens hinderlopp som på söndagens 10 000-meterslopp. 1966 blev det dessutom en svensk dubbelseger på 10 000 meter eftersom Bengt Nåjde knep andraplatsen.

3 000 meter hinder. BP får sin OS biljett till Mexico vid landskamp mot Norge. Foto: Bohuslänningen

Resultatmässigt blev 1968 Bengts allra bästa säsong, vilket till och med förvånade honom själv eftersom han ansåg sig ha trappat ner en del på träningen. Bengt kryddade året med inte mindre än fyra personliga rekord, 8.41,2 på två engelska mil, 7.57,8 på 3000 meter, 13.48,6 på 5000 meter och 8.33,8 på 3000 meter hinder. Eller var det möjligen så att piken under 1968 var en retroaktiv bonus för alla de tidigare årens hårdträning?

Bengt rekordår sammanföll lustigt nog med mitt personliga rekord på 1500 meter (4.00,6) och min oväntade vinst på 1500 meter vid Svenska Akademiska Mästerskapen på Slottsskogsvallen i Göteborg. Vid några tillfällen under sommaren tränade jag också med Bengt, bl.a. 800-metersintervall på Tallbacka där jag matchade Bengt under de första sexhundra metrarna. Jag tävlade också med honom, bl.a. på stafett-SM på 4×1500 meter i Malmö 1968, där vi båda sprang för IFK Umeå med tyvärr missade medaljen efter en oväntat svag insats av Harry Westman på en av sträckorna. Emellertid en stor upplevelse för mig, men knappast för Bengt.

Genom sitt starka idrottsår blev Bengt uttagen till OS i Mexiko City på sin specialdistans 3 000 meter hinder. Äntligen fick han springa sin hett efterlängtade OS-final, men den gick på hög höjd och i stark konkurrens av nytillkomna afrikanska hinderlöpare, som sopade banan med alla konkurrenter.

Bengt sprang i mål som uppgiven elva på tiden 9.20,6 knappt fyrtiosju sekunder sämre än sitt personliga rekord och redan efter ett varv var han tvungen att släppa tätgruppen med de afrikanska hinderlöparna som draglok.

Ett viktigt erkännande av Bengts meriter i hinderlöpning var, när han under två år (1963, 1965) rankades bland världens tio bästa hinderlöpare. En kvalitetsstämpel som han värdesatte mycket högt.

Mot slutat av 1960-talet trappade Bengt ner träningsdosen ytterligare.

Artikel 1969

Trots detta lyckades han ta sig till hinderfinalen vid EM i Aten 1969 där han hamnade på en elfte plats. Hans två sista framträdanden på den nationella scenen var dels vid terräng-SM 4000 meter i Umeå 1970, där han trots dåliga förberedelser lyckades ta en överraskande silvermedalj, dels vid SM på 3 000 meter hinder 1971, där han trots ännu sämre förberedelser tog tredjeplatsen efter segraren Anders Gärderud.

Några lokala lopp under 1972 fick sedan avsluta Bengts imponerande idrottskarriär, som inkluderade femton SM-tecken, varav tolv individuella och tre i lag, två Nordiska Mästerskap, en OS-final, två EM-finaler, tjugotre landskampssegrar på trettioen starter samt fyra svenska rekord.

Det hade nu gått fjorton år efter genombrottet på Tallbacka, ”alla idrottsplatsers heliga moder”.  Bengts motivation var i stort sett förbrukad. Idrotten fick nu spela den underordnade rollen och han ville gå vidare med den civila karriären och alla sina andra intressen.

VAD BETYDDE IDROTTSKARRIÄREN FÖR BENGT?

Jag förundrades ibland över Bengts synbara ointresse av att lyfta fram sin framgångsrika idrottskarriär som något betydelsefullt i sitt liv. När vi bröder träffades var det andra ämnen som han ville diskutera, exempelvis svensk och internationell historia, resor, litteratur, arkitektur, flyghistoria, fornlämningar, natur och landsbygdshistoria.

Sällan eller aldrig pratade vi idrottshistoria eller hans egen karriär. Han hade trots allt varit en världsstjärna i hinderlöpning och hade stått i det massmediala rampljuset under ett helt decennium.

Var det något som han inte ville besvära oss bröder med? Var det ett känsligt ämne som han helst inte ville bli påmind om eller var det helt enkelt ett avslutat kapitel i hans liv? Frågorna hopar sig, men svaren saknas. I brist på Bengts egen version, tar jag mig själv friheten att spekulera i ämnet.

Bengt var född med ett stort och genuint idrottsintresse. Det intresset ledde också till den brasa som tände hans egna idrottsdrömmar och idrottsliga mål. Han behövde också idrotten som en katalysator för all den överskottsenergi som han bar inom sig som ung pojke. Bengt lämnade den sjuåriga folkskolan redan som trettonåring, född som han var sent på året, och bodde kvar hemma i Önnesmark fram till sin militärtjänstgöring 1959.

Bild: Skellefteå Museum

Han hjälpte pappa Arthur med gårdens sysslor och gjorde även dagsverken hos bönderna i byn. Den intellektuella stimulansen var emellertid begränsad och för en utåtriktad och orolig själ som Bengt, blev detta i längden påfrestande. Det blev inte bättre av att hans yngre bröder fick vidareutbilda sig.

Jag menar därför att idrotten faktiskt blev hans räddning, där han kunde fungera i olika roller som aktiv, lagledare, inspiratör, kreatör och arrangör.

Vår gemensamma historia i Önnesmark bär utan tvekan många vittnesbörd om detta genuina engagemang.

Idrotten blev således hans språngbräda ut i livet, ett påstående som jag tror att också Bengt skulle ha instämt i. Plötsligt fick han stå i strålkastarljuset, han fick de stora tidningsrubrikerna och berömmelsen, han fick resa flera varv jorden runt, han fick möjlighet att påbörja sin egen vidareutbildning och, kanske viktigast av allt, han fick utlopp för all sin överskottsenergi och rastlöshet. När man tar del av Bengts intervjuer under karriären lyfter han ofta fram träningens positiva egenskaper, inte minst avkopplingen och vederkvickelsen efter de fysiskt och psykiskt ansträngande träningspassen.

Han underströk gärna att det var en ”ynnest att få träna hårt”, vilket kan låta märkligt för en vanlig Svensson!

Tävlandet, och då gärna i en ärlig kamp man mot man, gav Bengt en veritabel adrenalinkick och han hyste uppenbarligen ingen ångest inför själva tävlingsmomentet. Det fanns till och med experter som ansåg att han var alltför tävlingsvild och varnade för konsekvenser som skador och utbrändhet.

Bengt var obekymrad inför den kritiken men lyfte däremot fram resandet till och från tävlingarna som något oundvikligt ont.

1963. Gaston Roelants , Belgien, och Bengt ”BP” Persson under för-OS i Tokyo.

Jag tror definitivt att Bengt trivdes som allra bäst under sin utvecklingsperiod mellan åren 1958-64. Han var extremt motiverad för uppgiften, han kunde mestadels slå ur underläge, han överträffade ofta förväntningarna, han fick nästa alltid positiva recensioner och han hade egentligen inga andra krav på sina axlar, än sina egna. Det var därför begripligt att Tokyo-OS blev hans stora trauma, vilket också ledde till en omprövning av hans fortsatta idrottssatsning. Bengt hade redan nått världseliten i hinder och de kommande åren handlade mer om att konsolidera sin position på världsrankingen och att möta kraven utifrån än sina egna krav. Han insåg de nya förutsättningarna och bestämde sig, efter en viss beslutsvånda, för en fortsatt satsning. Ändå tror jag att Bengts entusiasm och glädje inför de kommande åren hade fått sig en törn. Florerande rykten kring en tilltagande doping i öststatsländerna, bidrog inte heller till att höja hans stridsmoral. Han hade dessutom påbörjat sin vidareutbildning på socialhögskolan i Umeå och idrotten var inte längre det viktigaste i hans liv.

Min slutsats blir att Bengts civila satsning gradvis flyttade hans fokus från idrotten till andra uppgifter och utmaningar. Jag tror att han i grunden var nöjd med sina prestationer inom idrotten och när OS-drömmen väl havererade i Tokyo, såg han inga nya realistiska mål som lockade honom.

Efter avslutad idrottskarriär konstaterade han också i en radiointervju, att idrottssatsningen efter Tokyo gällde med ett år i taget och att det långsiktiga perspektivet inte längre var aktuellt. Däremot tror jag inte att han på något sätt ångrade sin elitsatsning eller ens ifrågasatte om den hade varit värd sitt pris.

FOTO: BENNY STIEGLER

I en annan av de intervjuer som Bengt gav efter karriären, den som Benny Stiegler från VK gjorde med honom på Gotland 1995, bekräftar han också mina slutsatser:

”Jag saknar faktiskt det där att vara en kändis. Inte tyckte jag det var jobbigt att vara uppmärksammad. Man fick beröm och det var kul!”

Bengts låga profil efter avslutad idrottskarriär var alltså inget avståndstagande från hans idrottsliv, utan uttryckte mer att den fasen i hans liv var ett avslutat kapitel och förpassad till minnenas arkiv. En sund inställning, värd all respekt!

MOT ALLA ODDS

I kapitelrubriken valde jag medvetet att anspela på ett av Rekord-Magasinets. favoritteser, ”talangen från landsbygden som mot alla odds blir en världsstjärna”. Jag tycker att Bengts karriär på många sätt lever upp tesen.

Han växte upp i en småbrukarfamilj i Önnesmark på den västerbottniska landsbygden. Släktrötterna på anfädernas sida går rakt ner i den västerbottniska myllan, vilket innebär 1600-talets första hälft. De tolv generationer som finns dokumenterade fram till Bengts generation har bott i Önnesmark och försörjt sig som jord- och skogsbönder. På pappas sida gick gården undantagslöst från far till son och inte mycket förändrades under århundradenas lopp.

Landsbygdens stora förändring påbörjades först under Bengts generation och plötsligt gavs möjligheter till vidareutbildning och utveckling även för landsbygdens barn. Men traditionerna var starka och det fysiska arbetet var länge det enda som på allvar räknades.

Den intellektuella stimulansen var begränsad och kunde ibland betraktas som suspekt.

Böcker kunde vara vilseledande för ungdomen, liksom sprit, dans, kortspel och ibland även idrott. Det var t.ex. klart olämpligt att utöva idrott under söndagens högmässa mellan klockan elva och tolv. Därför började också fotbollsmatcherna alltid kl. 13 på söndagarna.

Inom idrotten var det framför allt fotbollen som etablerades relativt snabbt på landsbygden. Friidrotten var representerad i de större tätorterna men knappast ute i bondbyarna. Det var i den här miljön som Bengts idrottsbana påbörjades, först inom fotboll men senare också inom friidrott.

Han var tidigt intresserad av idrott och drivande när det gällde utvecklingen i Önnesmark. Något direkt stöd från föräldrarna kunde inte påräknas eftersom all deras vakna tid ägnades åt det nödvändiga arbetet på gården. När Bengt, efter konverteringen från fotboll till friidrott, påbörjade sin löpträning på stigar och vägar runt Önnesmark med omnejd, höjdes säkert ett och annat ögonbryn i bygden och det pratades nog mycket om detta mellan skål och vägg. En karriär, mot alla odds!

Men viktigt att beakta är att mamma och pappa aldrig uttryckte något förbud eller fördömande mot Bengts förehavanden. Trots deras traditionella uppväxt på landsbygden, med fysiskt arbete som den främsta ledstjärnan, fanns en tolerans och en förståelse för hans idrottande, något som jag gärna vill lyfta fram och harangera. Ju äldre jag blir, desto ödmjukare blir jag också inför denna klokskap och framsynthet.

Det dröjde ända till 1958 innan Bengts friidrottskarriär tog fart på riktigt vid Lövångers sockenmästerskap på Tallbacka. Han skulle på senhösten fylla nitton år, vilket innebar att han fick tävla som junior under ett enda år.

Jag kan inte låta bli att jämföra med dagens tillrättalagda utvecklingsprogram för talangerna. De kartläggs tidigt, de specialiserar sig tidigt och påbörjar regelbunden träning flera gånger i veckan, de börjar tävla tidigt men blir i värsta fall långtidsskadade eller utbrända redan innan arton års ålder. Man frågar sig, vad som långsiktigt är bäst?

Bengt var en självlärd och han tränade helt efter sitt eget huvud och omdöme. Han utvecklade sina egna träningsscheman, troligen baserade på information som han läste sig till i sina idrottstidningar. Han lärde sig att lyssna på sin kropp för att successivt kunna öka belastningen. Ingen tränare fanns ännu inom räckhåll. Även det en karriär, mot alla odds!

Dock skall tilläggas att Bengt under åren i Umeå etablerade kontakter med erfarna tränare, först med Göran Rönnqvist från Umeå i början av 1960-talet och sedermera med Rune Edebro från Vännäs under den resterande delen av sin idrottskarriär. Tränarsysslan innebar knappast någon detaljstyrning av Bengts träning, det var antagligen mer fråga om support och mentorskap samt att vara ett konstruktivt bollplank för honom i olika frågor.

Bengt hade inte tillgång till någon inomhushall i Önnesmark utan var helt beroende av vädrets makter. Västerbottens kustland bjöd sällan på några optimala träningsvillkor under den viktiga grundträningen på hösten och vintern utan han fick hålla tillgodo med snö, kyla, halka, regn, mörker och blåst. Dock kan jag samtidigt se en fördel med att härdas på det här tuffa sättet, den kompromisslösa träningen av vinnarskallen, tjurigheten och ”att aldrig-ge-upp-mentaliteten”. Fortsatt en karriär, mot alla odds!

1966. Svensk dubbelseger på Olympiastadion i Helsingfors. BP och Bengt Nåjde.

Under sin karriär fick Bengt ofta kritik för att hans bristfälliga löpstil (ponnytrav) och hinderteknik (känguruskutt) inte skulle räcka långt i konkurrensen mot världseliten på hinder. Sven Lindhagen på klassiska Idrottsbladet, med Torsten Tegnér som välrenommerad chefredaktör, förde närmast en kampanj mot Bengts bristfälliga löpstil, som om den skulle vara möjlig att dramatiskt förändra. Man föds med sitt genetiska rörelseschema, hur skall man dramatiskt kunna förändra detta? För fjärde gången är slutsatsen, en karriär mot alla odds!

Min poäng är att Bengt levde upp till devisen ”mot alla odds”, liksom många andra idrottare med en likartad bakgrund som hans kunde göra. Nyckeln till framgång är således inte att allting är tillrättalagt för en talang.

Nyckeln till framgång är istället en sällsynt lyckad genetisk kombination av såväl fysiska som psykiska förutsättningar. Båda är nödvändiga, ingetdera får svikta! Inom sportjournalistiken används ofta ordet vinnarskalle, alltså ”viljan att vinna och oviljan att förlora”. Bengt hatade att förlora och han lärde sig faktiskt aldrig att acceptera en förlust, inte ens i det mest triviala tärningsspel.

Bengt, nu med efternamnet Widmark, Gotland, 1990-talet.

I många av de tidiga tidningscitaten, lyfts ofta Bengts vinnarskalle och kämpaglöd fram, bl.a. ”en vilja som kan försätta berg”. I den träning som han helt självsvåldigt bedrev, härdade han sin kropp och sitt sinne till det yttersta. Han litade starkt på sin egen intuition och betvingade inte bara hinderbanans hinder, utan även expertisens mer eller mindre påhittade hinder. Sammanfattningsvis, en karriär, mot alla odds!

Bengt hade sannolikt alla de egenskaper som var nödvändiga för att kunna bli världsetta på hinder, vilket också de fysiska testvärden som uppmättes på honom klart visade. Dock frågar jag mig, om han någonsin utnyttjade sin fulla potential? Jag tror att svaret på den frågan är nej, eftersom han under karriärens senare del inte var beredd att utsätta sig för den kompromisslösa satsning som krävdes för att bli allra bäst.

Min uppfattning baseras på att Bengts OS-dröm fick sig en törn i Tokyo som resulterade i att hans motivation och träningsglädje påverkades negativt. Utan denna maximala motivation var det helt enkelt inte längre möjligt att utvecklas till världsetta. Min teori stöds också av Bengts eget uttalande i intervjun med Benny Stiegler 1995:

”Vi i vår generation var nog de sista amatörerna. Redan då anade vi att ryssar och öststatare sysslade med doping. Ett tag kändes det hopplöst, att vi inte tävlade på samma villkor. Då lade jag av.”

Dock vill jag tillägga att redan den världsnivå som Bengt tävlade på krävde otroligt mycket av honom och som insider fick jag på nära håll se en del, men ändå bara en bråkdel av det stora fysiska och psykiska slit som var nödvändigt för att nå de framgångar som han nådde. Därför är jag oerhört ödmjuk inför hans framgångar som löpare på världsarenan.

Bengt var född till löpare, såväl fysiskt som psykiskt. Därför blev han också den världsstjärna han blev. Trots allt, mot alla odds!

BROR ELLER VÄRLDSSTJÄRNA?

Lär mig börja med att ge ett snabbt och självklart svar på rubrikens fråga:

Givetvis bror!

Nästan hela detta kapitel har jag tillägnat Bengts idrottskarriär, som för den idrottsintresserade tonåringen blev en spännande och omtumlande resa. Om jag skulle behöva välja en enda idrottsidol i mitt liv så blir det givetvis BP. Jag använder medvetet smeknamnet BP, eftersom det särskiljer världsstjärnan BP från min egen storebror Bengt.

Såsom varande hans lillebror vill jag därför värdera hans personlighet efter en helt annan skala än i minuter, sekunder och tiondelar. Han var ju min förebild, lekledare, upptågsmakare, inspiratör, kreatör, flygexpert och guide.

Jag vill istället lyfta fram några exempel på hans mångfasetterade personlighet.

Bengt var en begåvad, humoristisk, snabbtänkt, intressant och utåtriktad person, men med en stor integritet. Han var öppen och lättpratad men ändå svår att komma in på livet. Han behöll genom hela livet en tydlig privat sfär som knappast någon fick tillträde till. Det är också anledningen till att så många av mina frågor om Bengt ännu är obesvarade, inte bara om hans idrottskarriär utan i än högre grad om livets alla andra frågor.

Som bror var han alltid generös och välvillig och i brödrakretsen var han vår oomstridde klanhövding. Han ville till varje pris hålla ihop syskonkretsen och bröderna utvecklades till ett begrepp under mottot: ”Bröderna, kulturen, maten och naturen.”

Så länge Bengt orkade så träffades vi årligen på intressanta platser, inte minst på hans älskade Gotland som till fullo kunde leva upp till vårt krävande motto. Underbara möten som jag gärna och ofta tänker tillbaka på.

Bengt var mycket mån om sina föräldrar och han var nog den av oss bröder som tog mammas och pappas bortgång allra hårdast. Han var också mycket medveten om sitt ursprung i bondekulturen. Han prenumererade länge på kvartalsskriften Västerbotten och använde sig ofta av bondska när vi träffades. Så länge han orkade, gjorde han årliga höstbesök i Önnesmark i samband med älgjakten. Han var själv ingen jägare men under den här högprioriterade veckan fick han träffa många av sina barndomskamrater.

Men framför allt fick han vara ute i sin älskade skog med pappa Arthur och återuppleva gamla arbetsuppgifter, bl.a. uppmärkning av rågångar, skogsplantering och röjning. Skogen var hans verkliga hemmaplan; här kände han sig alltid lugn, avstressad och tillfreds. Bengt agerade också som reseledare för pappa Arthur, sjuttioåtta år gammal, vid ett besök hos hans syster Alma i Boston, Massachusetts. Resan inkluderade även ett besök vid Niagarafallen samt fyra dagar i New Yorks storstadsmyller. Frågan är vem i sällskapet som hade det jobbigast, reseledaren eller resenären?

Bengt odlade omsorgsfullt en fantasivärld som knappast någon utomstående kunde förstå. Endast pappa och vi bröder kände till ursprunget.

Berättelsen sträckte sig faktiskt över hela hans livstid och innehöll så många uppslag och idéer, att det med råge skulle räcka till för en veckovis utgivning av en serietidning. Det intressanta var att karaktärerna hämtades från Önnesmark, det s.k. ploggänget, vars ursprungliga uppgift var att sköta snöröjningen av byns vägar. Gruppens medlemmar var personer från byns mindre produktiva befolkning och gruppens självutnämnde ledare var helt klart den minst lämpade för uppgiften. På så sätt byggde Bengt upp en fantastisk skröna om en grupp antihjältar, som framför allt inte skötte byns väghållning utan istället genomförde kvalificerade, vetenskapliga projekt runt om i världen. Det skulle kunna vara en förlaga till boken om Hundraåringen som försvann.

Berättelserna avspeglar inte bara Bengts humoristiska sinnelag utan också hans respekt för och omsorg om de svaga i samhället. Synd bara att en sådan berättarskatt skulle behöva gå i graven med upphovsmannen själv!

Jag tog ett personligt adjö av min älskade storebror Bengt i avskedsrummet på Visby lasarett 2013, i samband med ett besök hos Ernas son Thomas samt Marianne och Albin dagen efter Bengts bortgång. Det kändes så riktigt att en sista gång få säga ”Tack för allt” och ”Vila i frid” till Bengt, även om det var till hans kropp som jag vände mig. Hans själ hade redan lämnat kroppen, men jag tror att även den fanns närvarande i avskedsrummet i den stunden.

Walter Widmark