En händelse som fanns kvar i människors minne i över hundra år utspelade sig vid på Vallgrens gård ( där Asta Viklund i dag bor)i september 1881 under förberedelserna för salpetertillverkning.

Salpetertillverkningen har gamla anor och var en av de få  produkter som kunde ge kontanta inkomster för bonden. Råmaterialet var  urin från djuren som lagades i jord- ofta i speciella salpeterlador.

Salpeter var en viktig ingrediens i kruttillverkning.

Hanteringen upphörde under 1880-talet då man kom att inse att när jorden gick miste om all den flytande spillningen, blev den småningom utarmad och skördarna allt magrare.  Lövångers socken  den största producenten i länet och Hökmark var störst i Lövånger.

Året är 1881.  ”Ann-tin” är över. Sommarens slåtter är ett minne blott, kornkärvarna är under tak och potatisen upptagen. Dagarna blir allt kortare, men  vad gör väl det. Arbetsmängden minskar samtidigt.

Pehr Persson och hans hustru Anna Catharina Ephraimsdotter  har fem barn, fyra pojkar och en flicka. Petrus, eller Pehr som han kallar sig, är äldst och fyller 21 på årets näst sista dag.

Minstingen i barnaskaskaran, Catharina Gustava, har fyllt 16. Giftasvuxen? Nej. Men hon, liksom hennes bröder är värdefull arbetskraft – snudd på vuxna.

Pehr har hunnit fylla 50. Kroppen börjar kännas sliten, och han räknar med hans äldste son tar över den gård och de byggnader han själv satt upp. På så sätt känns det bra. Men det är ingen brådska. Pojkarna är duktiga men har ännu en hel del att lära.

Fredag den16 september 1881. Det är frost i gräset varje morgon nu, men dagarna är fortfarande varma så korna får gå ute – men inte så länge till.

Salpeterpannan står hos Vallgrens och de två äldsta sönerna har varit borta några timmar. De tog med sig unghästen och spände den för en vagn. Pehr log för sig själv när ha så ekipaget skramla iväg. Körkarlarna och märren var ystra och de järnskodda trähjulen larmade när de slog i stenarna på vägen. Vagnen krängde och klagade i första första kurva och sedan försvann de ur sikte.

Salpatersjået är ett sämmergöra. Luktar fähund, minst sagt, eller ännu värre. Det sticker i näsan. Bra att ”pajkarn” får lära sig hur man gör. Pärninga jer pärninga, tänker han

Uttersjöa säga att dynga och kopisse jer bra för jola, å he jer da nog sannt. Men pärninga jer  pärninga.

Han känner omedelbart igen ljudet. Hovarna slår snabbt mot vägen, dovt trummande. Något känns inte rätt. I samma ögonblick  ser han det skrämda djuret passera mellan mangårdsbyggnaden och ladugården – utan seldon och vagn.

 

Fotnot: Önnesmark 1, stammhemmanet, delades  första gången1846 mellan bröderna Anders Persson och Per Persson.

Anders Perssons hemmandel har sedan dess delats och mangårdbygganden, den så kallade Per Annersa-gården, är i dag sommarbostad.

Per Perssons hemman delades 1886 mellan sönerna Anders Persson och Efraim Persson.

Anders Persson behöll fädernegården och Efraim byggde nytt norr därom.

Byggnaderna på Anders Perssons gård är idag sommarhus som innehas av barnbarnen Walter Widmark och Anders Persson.

Efraim Perssons sonson, Rune Persson, övertog 1965 jordbruket. Det ägs idag av Peter Lindström.