Jag minns en illa medfaren träflotte som hade strandat på en vassrugg i träsket utanför ”håLLmen” (utskiftet Holmen). Ovanpå flotten stod en rostig, övergiven cykel och min fantasi triggades maximalt vid åsynen av det sannolika haveriet. Anblicken var olycksbådande och tydde på stor dramatik.
Varför var flotten övergiven? Varför hade ingen bärgat flotten? Vad hade hänt med de ombordvarande?

Jag minns också ”Jupahå´Le” vid byns badplats som låg nedanför Per Annersa-gården. Det bottenlösa hålet låg lite till höger på badstranden, en cirkelrund plats som täcktes av ett gråsvart, dyigt marktäcke och med ett kvarlämnat stålskelett vid ena kanten. Anblicken var återigen olycksbådande och intrycket förstärktes av de vuxnas enträgna förmaningar att det verkligen rörde sig om ett bottenlöst hål som man skulle akta sig väldigt noga för.
Beträdde man den här platsen var man räddningslöst förlorad. Jag trodde på de vuxnas förmaningar och tänkte inte för ett ögonblick på att dödsfällan i så fall borde ha varit inhägnad eller åtminstone uppmärkt på något tydligt sätt.

Dessa två tidiga och lite skrämmande upplevelser etsade sig fast i mitt undermedvetna och kunde ha fått mig att hålla mig borta från träsket för all framtid. Men icke så,  istället  skulle   ”trä´sske” bli ännu en i raden av betydelsefulla eller kulturmärkta platser för mig, faktiskt av samma dignitet som ”vässtavägen”. Träsket skulle bli en spännande och fantasieggande lekplats under årets alla årstider och otaliga är de dagar jag tillbringade här, ibland ensam, ibland med min barndomskamrat Stieg Eriksson eller mina bröder och ibland tillsammans med farbror Bror.

Men vad hände egentligen med den övergivna träflotten på vassruggen ute i träsket eller med det bottenlösa hålet vid badplatsen?

Det bottenlösa hålet (jupahå’Le) var ingen skröna och inte heller så bottenlöst farligt som de vuxna hade skrämt oss barn med. Historien berättar att byn tog sin lera här och att den nödvändiga utrustningen för detta länge stod kvar på platsen. Hålet fylldes sedan igen med sten och jord och är idag en helt säker del av byns badstrand.

Värre var turerna kring den strandsatta flotten med cykel på. Den historien har Rune Persson berättat för mig och den kunde ha slutat riktigt illa. Flotten byggdes av några av byns tonårspojkar, Rune, Henry samt Börje Lundström från Hökmark, vars mamma Syster var pappas kusin och uppvuxen i Per Annersa-gården.

Tanken var att bygga en flotte som skulle drivas av en cykel, via ett sinnrikt konstruerat kraftöverföringssystem från pedal till propeller. Vid en av dessa testkörningar på träsket fanns alla tre samtidigt på flotten varvid något oförutsett hände som välte hela flotten med besättning och allt. Rune och Börje tog sig snabbt upp på flotten igen. Däremot blev Henry kvar under vatten eftersom han hade trasslat in sina kläder i cykeln och inte kunde ta sig loss. Med uppbådande av sina sista krafter kunde Henry slingra sig ur denna dödsfälla och ta sig upp till ytan igen. Han fördes utmattad in till stranden av Rune och Börje men hade tydligen fått i sig massor av vatten, kräktes kraftigt och var uppenbarligen i riktigt dåligt skick. Det allvarliga tillbudet kom också till pappa Algots kännedom som i vredesmod drog ut flotten på träsket och strandsatte den på en vassrugg i vattnet. Borta för alltid, trodde han!

I direkt anslutning till islossningen lades ryssjorna ut för att tillvarata gäddornas korta lektid. Gäddorna leker nämligen tidigt på våren i grunda vikar eller på översvämmade fält där solen tidigt värmer upp vattnet. Farbror Bror och hans kusin Andreas (Runes pappa) placerade därför sina ryssjor så nära träskets norra strandkant som möjligt, medan pappa trodde mest på den västra sidan.

För den intresserade kan följande berättas: ”En ryssja är ett fångsredskap av instängningstyp som normalt är strutformad och gjord av nät uppsatt över flera bågar.”

Den här perioden var årets absoluta höjdpunkt vid träsket och jag bevakade minutiöst när ryssjorna skulle vittjas (tömmas) på eftermiddagarna.
Tidpunkten skiftade och jag var tvungen att dagligen dubbelkolla denna, eftersom jag på goda grunder misstänkte att både Bror och Andreas var ordentligt trötta på min punktbevakning av dem. Men jag ville inte till något pris missa eftermiddagens vittjning, att få sitta i båtens för och långsamt närma mig de utlagda ryssjorna vid strandkanten. Det var andlöst spännande och jag spejade intensivt efter undervattensrörelser i ryssjans fångstarmar eller toppstrut.

Ännu lite närmare ryssjan kunde jag i vattnet skönja fångsten som blåsvarta, skugglika varelser och när ryssjan slutligen drogs upp ur djupet, utbröt den stora kalabaliken bland de instängda fiskarna. Min glädje blev inte mindre av den normalt goda fiskelyckan men även den dagliga samvaron med Bror och Andreas var viktig för mig.

Det fanns, och finns säkert än, stora gammelgäddor i träsket. Några år efter min egen fiskekarriär fick Bror först en gädda på tolv kilo och någon dag senare ytterligare en på fjorton kilo i sin gamla uttjänta ryssja. Jag fick se den större av dem och kan därför bekräfta att en riktig gammelgädda är en väldigt stor och vacker rovfisk. Med ett stänk av vemod måste jag också notera att Brors ryssja fick oreparabla skador efter den här rekordfångsten
och aldrig mer kom i vattnet.

En spektakulär utflykt under vårfloden var att ta sig upp till ”vässtavägen” via Önnesmarksån. Den knappa kilometern till vattenfallet avverkades motströms med roddbåt, vilket krävde den venetianske gondoljärens färdigheter att kunna vricka sig framåt med sin farkost. Att ro var nämligen inte möjligt i den smala bäckfåran som dessutom blockerades av omkullvälta träd på flera ställen. Men Staffan, Anders och jag tog oss i regel ända fram till vattenfallet varefter återresan blev den angenäma delen av utflykten. Båten följde villigt den strida strömmen nedför ån och med hjälp av en styråra kunde farkosten elegant lotsas genom bäckens alla vindlingar tillbaka till åmynningen och träsket.

På väg hemåt från åmynningen gjorde vi den traditionsenliga avstickaren till storstenen, en alltid lika populär utflyktsplats för oss barn. Den har under årens lopp uppgrundats och krupit allt närmare land och frågan är hur länge det dröjer innan den blir en integrerad del av fastlandet. Vi besökte också träskets enda ö, oljeön, som har fått sitt namn av upptäckta oljerester på ön, hur dessa nu hade kunnat komma dit. Norr om oljeön låg träskets djupaste
plats, ”Katlagraven”, med ett bråddjup på knappt fem meter. Här fanns Önnesmarksträskets motsvarighet till Bermuda-triangeln, d.v.s. en plats där farkoster kan försvinna på ett besynnerligt sätt och utan att efterlämna något enda spår efter sig. Huruvida detta kan vederläggas är alltjämt oklart.

Vår lilla extratur avslutades med näckrosviken i den sydvästra delen av träsket, en fin del av träsket men tyvärr också under uppgrundning. Här kunde vi se gula och vita näckrosor men dessvärre också vass, fräken och annan ymnig sjöväxtlighet. Vid näckrosvikens strandkant kunde man fortfarande se grunden och några förvridna stålskelett efter gamla Granlundssågen som 1932 brann ner till grunden.

Våren övergick i sommar och då kulminerade mina timmar vid träsket.
Här fanns alltid något att göra, t.ex. bada, meta från de olika stenrösena, återigen bada, bygga vassbåtar, bygga sandslott, jaga solgäddor, lära sig simma, vara med Bror, hälsa på Edit, återigen bada och därefter solbada.

Johan August var inte bara fiskare av rang utan även vår närmaste granne och Mimmis make. Han gjorde sig dessutom känd i hela socknen som en obotlig storskrävlare och blev berömd som jägare i hela norra Västerbotten när han som åttioåring fällde sin första och enda älg i livet, vilket uppmärksammades med en helsida i tidningen Norra Västerbotten. Johan August
var femtiosju år äldre än jag men mamma påstod lite elakt att ”en pojke i tioårsåldern var det mest passande sällskapet för honom”.

Johan August var en daglig besökare hemma hos oss vilket inte var till mammas oreserverade förtjusning. Han bar också en hel del skvaller runt om i byn och spred osanningar och dumheter om respektabla bybor, som han av någon anledning hade kommit i delo med.

Vi ordnade fisketävlingar på olika ställen i träsket där olika fisksorter premierades med poäng utifrån förekomst och ätbarhet, d.v.s. minst poäng för en mört, något mer för en abborre och allra mest för en gädda.

Ett svårare sätt att fånga fisk på var medelst en öppen, cirkulär fälla som skulle kastas över fisken på grunt vatten och därmed stänga in dem i fällan. Men detta visade sig vara mycket svårt och vi fångade aldrig den endaste lilla fisk på det sättet. Förutom fiske var det bad som gällde, dessutom flera gånger per dag.

För det mesta höll vi till vid byns badplats nära Per Annersa-gården men med tiden drog vi oss allt oftare till Brors strand. Korna betade nere vid stranden och man fick se upp med kodynga, som låg utspridd lite här och där i naturen. Däremot såg korna till att hålla stranden helt ren från sly och annan gräsvegetation. Mycket effektiva gräsröjare på sin tid!

En fördel med den obegränsade tillgången på sjögräs uppstod när det var dags att lära sig simma. Jag plockade kolvass (sävia) och använde den som flytbädd.

I takt med att jag förbättrade min koordination av armar och ben samt min in- och utandning, kunde jag successivt ta bort sjögräset från simdynan och till slut var allt sjögräs borttaget och jag kunde simma helt utan hjälpmedel. Visserligen norrlandssim men ändå ett accepterat simsätt. Dessutom utan att ha gått en enda lektion på simskola.

Men träsket var inte bara ett sommarfenomen. Hösten innebar en längtan efter kallt väder och inbjudande nyisar. Kylan kunde dock dröja till ända in i december men när den väl kom så var vi ordentligt förberedda.

Redan efter ett par dygn skulle nyisen testas, vilket skedde nära land för att minimera risken för ofrivilliga dopp. Isen låg genomskinlig på träskets vattenspegel och uppvisade en seghet och elasticitet som var imponerande. Iskristallerna var ungdomliga och tålde en förvånansvärt stor belastning utan att brista. Man kunde också se rakt igenom det tunna istäcket och känslan av att kunna gå på vatten var därför påtaglig.

Ett par kalla nätter senare kunde halvrören plockas fram, d.v.s. rostiga skridskoskenor som skruvades direkt på pjäxorna. Att kunna göra detta med kalla fingrar och helt utan föräldrarnas hjälp, var en stor bedrift men på något sätt lyckades vi komma på fötter och ta de första efterlängtade skridskoskären.
Ytterligare några kalla höstdagar byggde snabbt på istäcket och vi avancerade modigt allt längre ut från land. Mig veterligt gjordes aldrig några mätningar av isens tjocklek, ej heller uppenbarade sig några föräldrar som kollade isens hållfasthet. I stället kom klubbor, bollar och puckar snabbt fram för att vi skulle kunna spela bandy eller ishockey. Givetvis hände det att någon puck hamnade lite väl långt ut från land, men den var inhandlad för dyra pengar och måste därför inhämtas.
Dessa räddningsaktioner krävde att vi bildade levande kedjor, från hand till hand. De yngsta och lättaste barnen fick ligga längst ut från land som de sista länkarna i kedjan, med uppgift att fånga in pucken. Allt skedde givetvis helt utan livräddningsutrustning som rep eller ispiggar. En riskabel aktion och hade isen brustit, hade katastrofen varit ett faktum.

Mindre farligt men väldigt spännande var att ”klubba lake”, en fångstmetod som enbart kunde tillämpas på tunna och genomskinliga nyisar. Laken gick under senhösten in på grunt vatten för att leka och ställde sig gärna stilla och väl synlig alldeles under istäcket. Med ett slag på istäcket ovanför laken kunde den bedövas av tryckvågen, varefter det gällde att snabbt slå hål i isen och hämta upp den bedövade laken. Jag var själv delaktig som åskådare och kan garantera att det var ett mycket spännande och suggestivt fångstsätt. Uttrycket ”att fA ”o’ppa lAkaskAlln” (att bli ordenligt utskälld) kommer därifrån.

Säsongen för naturis och de aktiviteter som den möjliggjorde var normalt ganska kort och hotades alltid av snöfall. Snön kunde snabbt lägga sitt vita, förlamande täcke ovanpå isen och kvävde därmed effektivt all skridskoåkning. Givetvis skottades isbanor upp på vintern men det var ett tungt och krävande arbete som ändå resulterade i relativt små isbanor.
Men något enstaka år lyste snön länge med sin frånvaro, till stor glädje för oss barn. Fanns något mer berusande än att få åka skridskor på en blank sjöis på 800 x 800 meter? En fysisk, visuell och stark upplevelse.

Vintersäsongen innebar normalt ett snötäckt träsk som helt omöjliggjorde skridskoåkning men istället premierade skidåkning. Dock hände vid enstaka tillfällen att ett längre blidväder slog till mitt i vintern, med åtföljande ytvatten på isen om sedan bildade s.k. svallis.
Här ordnade alltså naturen själv en stor isbana åt oss mitt i vintern och vi försatte inga
möjligheter när det gällde att utnyttja den. Ett år var blidvädret t.o.m. så omfattande att ån nedströms genom byn svämmade över sina bräddar för att sedan frysa till is på de omgivande ängarna. Återigen en naturens egen isbana som kom till flitig användning, om än under en mycket begränsad tid.

Vinterns mest stämningsfulla aktivitet var ändå när mamma lärde oss att göra eldbloss av tidningspapper. Vi lindade blötlagt tidningspapper runt en träpinne och när papperet sedan torkade, höll papperets eget lim (ligninet) ihop blosset. Sedan kunde ytterligare papperslager läggas ovanpå de tidigare intill dess att blosset fick den eftersträvade tjockleken. Någon lämplig kväll, kanske när det var extra mörkt, kanske när fullmånen lyste, tände vi eldblossen ute på träsket för att lysa upp våra förehavanden. Det var en stor upplevelse när vi som bålgetingar ilade omkring ute på isen med brinnande bloss i händerna och eldskenet var det enda som vi egentligen uppfattade av varandra.

Ett mycket speciellt minne är när vi tände blossen i samband med ett norrsken och med våra jordiska eldbloss ackompanjerade norrskenets himmelska eldbloss, som formades till ett skimrande och böljande draperi på himlavalvet.
Solen steg allt högre på vinterhimlen och bäddade för den underbara period som kallas för vårvintern. Under alla mina år som boende längre söderut, var vårvintern den årstid som jag saknade allra mest. En generös sol som sken från en klarblå himmel och hälsosamt strålade på oss blekfisar vilket, i kombination med det snöbelagda träsket, gav de perfekta förutsättningarna för en fin solbränna.

Vid träskets åmynningar, såväl inloppet från Degerträsker på den västra sidan som utloppet österut mot havet, kunde öppet vatten skönjas och sjöfåglarna var inte sena att utnyttja detta vårtecken.
Träskets fågelliv var på den här tiden inte lika omfattande som idag men både and- och vadarfåglar kunde beskådas av den intresserade ornitologen. Inte minst välkomnade vi Västerbottens karaktärsfågel nummer ett, storspoven. Jag är helt övertygad om att utan storspovens livsbejakande vårkonserter, kan det aldrig bli vår och sommar på riktigt.

Som pensionär sitter jag nu i naturens egentillverkade badstol i svensk gnejs, den sten nere vid träsket som jag valde ut åt mig för mer än femtio år sedan. Jag betraktar den ljuvliga utsikten över träsket och insuper högsommarens alla dofter och ljud: vattnet kluckar behagfullt mot stranden, humlorna surrar i de rikblommande blomstersnåren på stenröset, svalorna leker tafatt, den ståtliga fiskgjusen (bilden) flyger in över träsket från myren och ställer sig ryttlande i slagläge, gräsklipparen surrar som en ilsken geting på gräsmattan och barnen stojar nere vid badbryggan.
Jag inser att det har gått mer än femtio år sedan jag satt här som barn. Mycket har förändrats sedan dess, kreaturen är borta, småbrukarna har försvunnit och de semesterboende har tagit över byn. Men mycket är sig också likt, träsket ligger där det alltid har legat, Hökmarksberget skymtar i väster och Anners Persa-gården står där den alltid har stått, men vackrare än någonsin.
Walter Widmark 

Utdrag ur boken ”Avtryck”