Den 10 september 1943 skrev Svenska Dagbladet om de utmaningar som småskolärarinnor möter i sin vardag – och behovet av vidareutbildning. Pådrivande kraft var Ingrid Brännström, lärarinna vid den mindre folkskolan i Önnesmark.

Artikel återges i sin helhet – och som den publicerades.

Sveriges småskollärarinneförening anhåller hos K. M:t om förslag till nästa års riksdag om anordnande av kurser för småskollärarinnor,  som äro i tjänst, vid seminarierna i Härnösand, Lycksele och Haparanda under år 1944. Framför allt är det lärarinnor vid mindre folkskolor, som behöva en orientering inom de nya skolämnena och i modern pedagogik.

Att fortbildningen för dessa lärarinnor är ett vitalt problem och ett led i strävan att ge landsbygdsbarnen bättre undervisning, intygas för Svenska Dagbladet av en småskolärarina, fru Ingrid Brännström, som ivrat mycket för att dessa kurser skulle komma till stånd.

Hon är själv lärarinna vid en mindre folkskola i Önnesmark i Västerbotten och känner till både bekymmer och glädjeämnen för en landsbygdslärarinna,

— Såna här små skolor ligger ofta avlägset, kommunikationer, post- och telefonförbindelser äro inte de bästa, och för mången kan tystnaden och ensamheten bli orsak till ett själstillstånd, som jag
skulle vilja kalla isoleringsmentalitet, säger fru Brännström.

— I sådana fall skulle man önska att en förflyttning till en mer centralt belägen ort kunde ske, innan vederbörande tagit obotlig skada till sitt psykiska hälsotillstånd. Skollokaler och tjänstebostäder äro ofta mycket dåliga,
nybyggnad eller reparationer måste anstå, eftersom kanske skolan inom en snar framtid ska dragas in.

Febrig unge vill inte stanna hemma
— Lärarinnans ständiga glädjeämne är i alla fall barnen. Tappert och punktligt komma de till skolan under alla möjliga väderleksförhållanden. Jag har ibland fått lov sända hem en liten knatte, som kommit till skolan med koppor på näsan och feber i kroppen. Motvilligt har han trätt tröjan över armarna och dragit mössan över öronen, och med handen på dörrlåset har han börjat storgråta:

”He jär se olustelit vara hemma, å se vahl ja se ätter deri räkneboka.”

Men blir det fråga om motortröskning därhemma, då stannar barnen hemma, ty så trevlig som ett tröskverk, det kan inte ”fröken” vara.

— Ofta blir man beklämd, då man tänker på att de flesta av dessa barn inte får någon mer skolbildning, sen de gått i fortsättningsskolan. Därför känner vi vårt ansvar stort att göra det bästa möjliga av barnens skoltid. Nu har de ju fått en möjlighet genom korrespondensskolorna i en del landsbygdskommuner, och det har glatt mig mycket, att också barn från mindre folkskolor kunnat följa med i samma takt som barn från bättre skolformer.

— Men vi lärarinnor i mindre folkskolor måste också bli bättre rustade i
kunskapshänseende med de krav, som skolan nu ställer på oss. Jag hoppas därför att statsmakterna ska inse behovet av de fortbildningskurser, som vår förening anhållit om. Landsbygdens barn förtjänar att någonting göres för dem …

—————————————

Fotnot/faktaruta: 1878 blev skolan sexårig, småskola två år, folkskola fyra år och sedan kom fortsättningsskolan, alltså sjuan.

Det sista året i folkskolan var praktiskt inriktat och en förberedelse för kommande yrkes- och vuxenliv. Fortsättningsskolan omfattade 360 timmar fördelat på två år.

Pojkarna fick yrkesorienterad undervisning  (som varierade beroende på ortens näringsliv), och träslöjd och för flickorna var det undervisning i textilslöjd och hushållsarbete som gällde.

Hur det såg ut i  Önnesmark är svårt att utröna så här i efterhand. Önnensmark och närliggande byarna Daglösten, troligen även Brattjärn, Kåsböle och Fjälbyn tillhörde samma skolrote. Kanske alternerade fortsättningsskolan mellan byarna ?

1949 ersattes fortsättningsskolan av en 1-årig verkstadsskola för pojkar bl.a i Hökmark och en husmodersskola för flickor i Lövsele. En del flickor gick även på hushållsskolan i Dalkarlså.

Fd verkstadskolans lokaler  i Hökmark kom i slutet av 1960-talet att användas som tunnbrödsbageri. Några år senare tog Paul Hall över bageriet med en kraftig expansion som följd.

Skolan i Önnesmark användes till våren 1947. Mellan 1947 och 1951 gick eleverna i Lövånger fram till dess att nya skolan i Uttersjöbäcken var klar 1951.

Bilden tagen gissningsvis omkring 1946. Bakre raden: Lars Eriksson, Eivor Lindgren, Inga Käll (född 1934), Naima Andersson (född 1935) samt Sture Granlund (född 1935)  Främre raden: Bengt Persson (född 1939), Ellen Larsson (född 1936), fröken Ella Stenvall, Gerd Andersson (född 1937) samt ? Stenvall.