Bondekultur i Västerbotten, Från Jordbrukarnas Föreningstidning 31 mars 1951

ÖNNESMARK

Ett påstående att trakten kring Önnesmark saknar förhistoriska lämningar kan mycket väl försvaras, men är på vis och sätt ändå inte riktigt. Här liksom på många andra ställen med sådan höjd över havet att de för mindre an 4.000 år sedan utgjorde yttersta skärgården, sammanfaller inte belägenheten av den förhistoriska bebyggelsen med den nutida. Gravrösena på Missentjärnkälen kan därför kanske med större rätt föras till det förhistoriska Önnesmark som till Hökmark inom vilken bys område de nu ligger. Samma förhållande är ju med ännu större rätt beträffande ett uppgivet röse på
Kattisbäckberget, känt redan av Ekdahl i början av 1800-talet, ehuru det inte kunnat återfinnas sedan.
Ett par, tre lösfynd – skida med bindning av vidja, ett bryne och ytterligare ett redskap av sten – är ganska säkert av senare datum, även om de i bästa fall kan ha en ålder av bortåt ett tusental år. Här rör man sig dock endast med gissningar.

Öster om Missentjärn har stått en lada som traditionen haft åtskilligt att syssla med. Den skulle ha varit ”sjukbod” för ryssarna 1809 och några döda skulle ha begravts därintill. Några närmare undersökningar härom har inte gjorts och man vet inte vilken grund traditionen kan ha.

Allmänt anses ju byanamnet vara bildat på mansnamnet Önde, vanligt åtminstone under 1500- talet och förmodligen också tidigare. Byn är förknippad med från andra håll inom socknen kända bebyggelsesägnen om de tre männen Vobbe (eller Wibbe) Hök och Önne (eller Önnes) som skulle ha grundat Vebomark, Hökmark och Önnesmark. En annan version uppger att en man vid namn Wibbe slog sig ned i Ytter Wibesmark och att hans söner grundat och namngivet flera byar i Lövånger och Nysätra.

Man torde inte alldeles kunna bortse från möjligheten att traditionen kan ha ett verklighetsunderlag

Önnesmark var i början av av 1500-talet en de större Lövångersbyarna. Där fanns 1543 6 bönder, nämligen Olof Håkansson, Clemet Jonsson, Jon Andersson, Johannes, Rasmus (Olsson) och Jon Olsson, Rasmus Olsson var tydligen birkarl och stor pamp. 1549 betalade han 2 mark i köpmanspengar. Han levde ännu 1571 och var utan konkurrens socknens rikaste karl. Endast ett par bönder i socknen nådde upp i närheten av honom. Prästen i församlingen skattar för en tredjedel mindre.

Rasmus lösegendom förtecknas på följande sätt: kor 19, får och getter 19, stutar och kvigor 4, häst 1, silver 70 lod, penningar 100 mark, summa 359 mark, 6 öre. I våra mynt var han väl värd 70.000 — 80.000 kr, en för den tiden svindlande summa.

I byn fanns sammanlagt 4 kor, 52 får och getter samt 5 hästar och 4 stutar och 1 kvigor. Endast fem bönder förtecknas i början av 1570-talet.

Något eller några år härefter avled Rasmus, och sonen, Jon Rasmusson, axlade hans mantel och övertog, som vanligt var, även faderns handelsaffärer. 1590 betalar Rasmusson 3,5 mark som köpman och birkarl.

Något eller några årtionden har byns sjätte hemman också haft åbo. Vid 1600-talets mitt finns här 6 bönder vilket betyder omkring 40 personer varav 23 var över 15 år. Mot århundradets slut uppstår ånyo ett ödehemman och folkmängden sjunker.

Ett par decennier in på 1700-talet-finns det 16 vuxna i byn och återhämtningen går mycket sakta. Ännu vid århundradets mitt är det sjätte hemmanet öde och endast 18 vuxna finns. Dahling uppger byns skattetal till 2 7/64 mtl, en uppgift som ännu gäller.
Byns areal är 2.120 hektar och antalet hemmansnummer 7.

Storskifte hölls 1768 – 70, avvittringen 1789 och laga skiftet 1864 — 67.

Ernst Westerlund. (1951)

Anm. På vilka hemman de uppräknade bönderna bodde är svårt att fastställa. Tittar man på
Rasmus Olsson som var en stor bonde 1571 så måste han ha bott på nr 5 som var byns största hemman fram till mitten av 1700-talet.

(Sten Lundgren 2002)