En viktig plats i mitt liv är ”vässtavägen”, vägen i väster. Den väg som åsyftas var ursprungligen Norrstigen, den första sammanhängande vägen genom Västerbotten. Allteftersom stigen förvandlades till en riktig väg fick den först namnet Kustvägen och sedermera Kustlandsvägen. Efter ytterligare omläggningar och förbättringar i modern tid gavs den först namnet Riksväg 13 och sedan 1962 heter den E 4.

Den här vägkorsningen har varit en del av Sveriges historia under hundratals år, en plats för Önnesmarks industrialisering, en plats för tävlingar och lek, en plats för mina första kontakter med världen utanför hemmet och en plats för mina framtidsdrömmar. Kort sagt, vägen ut.

Datorsimulerad bild av gravön på Missentjärnberget. Rösena är inte byggda på åskrönet, utan något neddragna, så att de bara är synliga från fastlandet.

De äldsta resenärerna i Sverige var de människor som steg för steg befolkade landet.  De äldsta fornlämningarna i byn är gravrösen  på Missentjärntjälen (Missentjärnberget), på grannbyn Hökmarks marker.  Förbipasserande resenärer kunde skåda de ståtliga rösena, som då, ca 1000 år f Kr låg på en ö – och som de första Önnesmarkarna byggde. (not 1)

Under medeltiden (1000-1500 e.Kr.) ökade handeln med samerna och övre Norrland befolkades alltmer. De som behövde förflytta sig regelbundet blev allt fler. Kyrkobesökare, handelsmän, bönder och soldater, färdades längs stigar och ridvägar. Önnesmark har  anor från 1200-talet men vi vet att folk bott här tidigare än så.

En viktig orsak till byggandet av färdvägar var främst skyldigheten att besöka gudstjänsterna. I samband med kyrkobesöken gavs också rika tillfällen till utbyte av varor och att utföra angelägna ärenden. Det var således ingen tillfällighet att stigarna, och sedermera vägarna, utifrån socknens periferi ledde till kyrkan, likt ekrarna i ett hjul leder till navet, till centrum.

Gamla kustlandsvägen i vinterskrud. Foto : Walter Widmark

Redan i våra äldsta landskapslagar inskrevs skyldigheten att bygga och underhålla vägar. Dessa skyldigheter åvilade alla bönder, allt efter jordinnehavet, medan alla övriga var befriade från den skyldigheten. Den viktigaste färdleden genom Västerbotten var Kustvägen som troligen började brytas i början av 1600-talet. Mot århundradets slut gjordes sedan stora ansträngningar att förbättra vägen och 1690 var det möjligt att färdas med häst och vagn längs hela Norrlandskusten ända upp till Torneå.

Vägens namn ändrades samtidigt till Kustlandsvägen. I och med Indelningsverkets tillblivelse gjordes ansträngningar att förbättra vägen ytterligare. En generalplan upprättades för krigsmakten, inklusive en uppmarschplan för Västerbottens regemente. I den krävdes en bra sommarväg till regementets övningsfält på Gumboda Hed. Ett annat motiv för en upprustning av vägen var behovet av en organiserad postgång samt snabbare kommunikationer mellan huvudorterna.

Kartor från 1600-talets slut visar befintliga vinter- och sommarvägar över Hökmarksberget. Det noteras att det rör sig om en mycket besvärlig vägsträcka, så även långt in på 1700-talet. Det är ovisst om vägen överhuvudtaget var farbar med kärra under första halvan av 1700-talet. Av den anledningen vek Kustlandsvägen av österut i Bodan och gick sedan via Fjälbyn-Uttersjön-Risböle-Nedre Bäck till Bureheden. I handlingar från den här tiden talas om både Önnesmarks kyrkoväg, som gick över Hökmarksberget, och Kustlandsvägen, som alltså hade sin sträckning över Fjälbyn. Carl von Linné reste helt säkert över Hökmarksberget 1732 på sin färd norrut och passerade således även Önnesmark. Linné beskrev vägen som rätt sandig, och på ett ställe på bergets sluttning fann han ”en purpurfärgad jord, vilken tycks duga till färg”.

Vägen över Hökmarksberget förbättrades sedan successivt fram till slutet av 1700-talet och vägen mättes på nytt genom landshövding Strombergs försorg år 1801. Dessutom ersattes de gamla milstolparna i trä mot hållbara stolpar i gjutjärn. En sådan milstolpe kan idag beskådas strax norr om spånhyveln efter Kustlandsvägens gamla vägsträckning.

Trafiken över berget tilltog i takt med en ökande befolkning i byarna och ändrade kommunikationsmönster i samband med kyrkogång, marknader och ämbetsbesök. Något exakt årtal för omläggningen av Kustlandsvägen till Hökmarksberget finns inte men vid en vägsyn 1828 kallades vägen via Fjälbyn för ”den gamla kustvägen”.

Under 1809 års krig vandrade de svårt sargade svenska och ryska arméerna söderut från Torneå ner till slutstriderna runt Umeå, de svenska trupperna under överstelöjtnant Dunckers befäl. Duncker, som i Fänrik Ståls Sägner omnämns som ”den tappraste av dem alla”. Vilken väg de gick är oklart, men mycket talar för att man valde den kortare sträckan över Hökmarksberget. Detta innebar att de sargade trupperna även passerade Önnesmark.

Gamla kustlandsvägen.

I min barndom var ”vässtavägen” den plats där byavägen från Önnesmark mynnade ut på Riksväg 13. Norrut kunde man komma till spektakulära platser som Bureå och Skellefteå medan söderut lockade destinationer som Lövånger, Bygdeå och Umeå.

Nära vägkorsningen låg den stora sevärdheten, ”mjölkstenen”. Som barn fick jag veta att flyttblocket hade kastats dit av ett ilsket troll som hade sin boplats högt uppe på Hökmarksberget.

Mjölkstenen tilldelades långt senare en kringla som en sevärdhet av nationellt intresse, eftersom byns kvinnor här utspisade soldater tillhörande Västerbottens regemente när de med pompa och ståt marscherade mot Gumboda Hed, regementets övnings- och exercisplats mellan åren 1648-1897. Detta förklarar också varför Gumboda Hed var en av pappas kulturmärkta platser, även om han aldrig exercerade där själv. Men hans förfäder gjorde det säkert.

”Vässtavägen” var också platsen för byns industriella utveckling. Här forsade, eller rann, Önnesmarksån majestätiskt förbi, avrinningen från Degerträsket ner mot Önnesmarksträsket. Fallhöjden på några få meter var förvisso inte särskilt imponerande men det lilla som fanns utnyttjades väl. Här byggdes 1918 en kraftstation med en femton hästkrafters turbin och en likströmsgenerator med en spänning på två gånger tvåhundratjugo volt. Denna var i drift fram till 1930. Enligt uppgift var dock funktionaliteten inte den allra bästa och elavbrotten var mer regel än undantag.

Här fanns en gång en liten kraftstation.

Ljuset från den öppna härden var annars den främsta ljuskällan i äldre tid. Den ersattes sedan successivt av olje- och fotogenlampor under 1800-talets senare del, samtidigt som järnspisen började göra sitt intåg i hemmen. Den var överlägsen den öppna härden i nästan allt, utom att den inte spred något ljus omkring sig. Fotogenlampan var därför ett viktigt komplement under lång tid framåt, egentligen ända fram till mitten av 1930-talet när Skellefteå Kraftverk elektrifierade landsbygden på ett mer tillförlitligt sätt.

Men de första stapplande stegen hade ändå tagits med de vattenkraftstationer som uppfördes i snart sagt varje vattendrag som fanns. Myndigheterna uppmuntrade också till sådana satsningar och i en broschyr från 1917 stod att läsa: ”Den elektriska lampan kan brinna oberoende av läge, placering, storm, regn, ja t.o.m. under vatten. Den utvecklar inga förbränningsgaser, föga värme och förbrukar ej syre ur luften.”

Den befintliga forsen i Önnesmarksån utnyttjades också för drift av en spånhyvel. En sidokanal grävdes för att försörja spånhyvelns vattenhjul med det nödvändiga vattenbehovet. Produktionen av träspån (skall ej förväxlas med sågspån), som användes till takbeklädnad, pågick framför allt på våren när vattenflödet var som störst. Tyvärr fick den stolta spånhyveln gradvis förfalla och i slutet av 1950-talet beslutades på en byastämma att den skulle rivas. Dock drabbades den beslutande församlingen av eftertankens kranka blekhet när man insåg vilket kulturhistoriskt värde som här hade gått till spillo.

Därför beslutades att återuppbygga spånhyveln i enlighet med ursprunglig modell, vilket blev verklighet i början av 1990-talet genom bybornas ideella insatser och Helmer Fällmans professionella hjälp och rådgivning, framförallt beträffande vattenhjulet. Högtidlig invigning avhölls 1991 i närvaro av länets dignitärer och media. Givetvis var detta en stor dag för pappa som också figurerade på bild i Norran när han hyvlade de första träspånen i den nya anläggningen. Dock måste sägas att jag saknar den gamla spånhyvelns atmosfär och patina.

Men industrialiseringen baserades inte endast på vattenkraft. Med automobilen inleddes också bensinmotorns tid och 1902 gick den första bilen förbi ”vässtavägen”, allt enligt byns universalgeni Johan Granlund (urmakare, organist, författare, smed, murare, hemmansägare, sågverksägare, motorsakkunnig, förmyndare m.m.). Den första råoljemotorn i Önnesmark daterades till 1910 och köptes av Albert Norberg för att driva en cirkelsåg.

Bild 1:2 Sågning vid Johan Granlunds såg. Ragnar Wallstedt, Önnesmark, Gunnar Nilsson, Kåsböle, Verner Mattsson, Önnesmark, Algot Lindgren, Önnesmark, Johan Granlund, Önnesmark. Sågen fanns på Granlunds skifte väster om E4 ca 300 m längs den gamla kustlandsvägen (infarten till Degerträsket)

Dessutom etablerades i närheten av ”vässtavägen” inte mindre än två sågverk, varav det ena uppfördes av ovan nämnde Johan Granlund efter en brand som 1932 totalförstörde den gamla sågen vid Önnesmarkssträsket, medan den andra sågen ägdes och drevs av ”Per Annersa karaN”, d.v.s. Per Anderssons söner, ”n´ AV” (Anders Viktor) och ”n´ Peder” (Peder).

”Vässtavägen” lockade tidigt mitt intresse och det eskalerade allteftersom åren gick. Upp till sexårsåldern gjorde jag inga egna utflykter hit eftersom jag antagligen var strängt förbjuden att göra det själv. Men i sällskap med Bengt och Erik hände det troligen, även om jag inte har några direkta minnen av det. Däremot kommer jag tydligt ihåg fascinationen när jag, sittande på ramen på pappas cykel, passerade ”vässtavägen” på väg hem från något besök i Hökmark eller Bissjön. På den här tiden var cykeln det transportmedel som gällde om man ville komma utanför Önnesmarks gränser och förekomsten av motordrivna fordon var fortfarande mycket begränsad.

År 1952 förändrades mina möjligheter att kunna göra egna utflykter på ett påtagligt sätt. Efter att ha börjat i första klass på den nybyggda skolan i Uttersjöbäcken, befanns jag vara skolmogen med allt vad det sedan innebar av frihet under ansvar. Detta inkluderade även egna utflykter till ”vässtavägen”. Därför blev jag otroligt besviken när jag nekades att åka dit för att se den olympiska elden, framburen av traktens löpare, passera på sin resa till Helsingfors 1952

Mitt idrottsintresse hade så smått börjat vakna, inte minst påverkad av Bengts idrottstidningar Rekord-Magasinet och All Sport, och den olympiska elden ville jag verkligen få se och uppleva i verkligheten. Bengt och Erik fick minsann åka dit men för mig blev det nobben. Det kan möjligen ha berott på att timmen var sen, åtminstone är det min enda logiska förklaring.

Kungabesök i Västerbotten 1952. Foto: Nordsvenska Dagbladet

Annat var det när kung Gustav VI Adolf och drottning Louise samma år gjorde sin Eriksgata genom Västerbotten och bland annat skrev sina autografer på kungastenen utanför kyrkan i Lövånger. Nu fick alla intresserade följa med till ”vässtavägen” för att beskåda när kungaparet passerade. Kortegen körde relativt snabbt förbi vägkorsningen där vi högtidligt stod på parad och viftade med våra svenska flaggor, vilka i förväg hade delats ut till skaran av åskådare. Men vi skymtade endast kungaparet som antagligen satt och vinkade till oss i sin täckta kungabil. Men stämningen var likväl på topp när karavanen passerade, en påminnelse om en värld bortom ”vässtavägen”.

Enligt en anonym källa, troligen påhittad, skall dock kungabilen ha stannat vid första bästa gård i Hökmark, troligen hos Lindholms, och frågat:

”Varifrån kommer de där skitiga ungarna som stod och vinkade åt oss vid det förra vägskälet?” Det skulle alltså vara vi som avsågs!

De nedlagda sågverken vid ”vässtavägen” fick tjäna som platser för våra första idrottstävlingar, givetvis med Bengt som initiativtagare och arrangör. Här fanns nämligen den viktigaste förutsättningen för idrottsutövning, riktig sågspån, en garant för att alla former av hopp kunde utföras utan risk för skador. Alltid en mjuk och behaglig landning i den tjocka spånbädden.

Den gamla Kustlandsvägen passade bra för både löpgrenarnas och cykelloppens olika distanser. Jag var inte särskilt gammal när tävlingarna avgjordes här, mellan sju och tio år, men jag kommer mycket väl ihåg den spännande miljön vid de nedlagda sågverken; den karaktäristiska doften av sågspån, sågverkshuset med sin kvarlämnade utrustning för sågning av plank och bräder, den brusande trafiken ute på Riksväg 13 samt Önnesmarksån, som stilla och fridfullt flöt fram genom det blomstrande landskapet. När idrottstävlingarna senare flyttades till vårt nyanlagda stadion i ”gAmmgAN?” 1958, körde vi massor av sågspån från de nedlagda sågverken vid ”vässtavägen” till de nyanlagda hoppgroparna i ”gAmmgAN”.

Sverigeloppet 1951. Foto: Wikipedia

Annars var årets stora idrottsevenemang Sverigeloppet på cykel, linjeloppet från Haparanda till Ystad på sju dagar, innebärande dagsetapper på mellan tjugo till trettio mil och ofta på dåliga grusvägar. Här deltog kompetenta och konditionsstarka cyklister, dock inte landets absoluta elitskikt. Utom tävlan, men kanske den största profilen av alla, var ”Stålfarfar” Gustav Håkansson från Skåne, 66-åringen med det vita, imponerande helskägget, som 1951 cyklade hela sträckan till Ystad på sex dagar, fjorton timmar och tjugo minuter. Dagsetappen förbi ”vässtavägen”, som gick mellan Skellefteå och Örnsköldsvik, startade i fyra grupper med fem minuters mellanrum. Varje grupp hade dessutom en egen färg på tröjorna: röd, gul, grön och blå.

Detta var på många sätt sommarens absoluta höjdpunkt. Jag var på plats långt innan cyklisterna beräknades anlända. Som i ett nutida etapplopp, omgavs cyklisterna av en hel karavan av följebilar varav många bar huvudsponsorns logotype, Stockholms-Tidningen. Följebilarna stannande i regel för att dela ut flaggor, tidningar och presentartiklar till oss åskådare.

Till slut kom cyklisterna, ännu väl samlade i enfärgade klungor och passerade oss på några futtiga sekunder per grupp. Sedan var allt över. Det kan tyckas vara torftigt men för mig var det här mycket stort. En förvarning om den magiska dragningskraft som jag allt sedan dess har känt för de levande evenemangen, att få uppleva dem ”live”.

Mjölkstenen var allas klättersten. Inte så stor kanske men ändå tillräckligt brant, för att vara utmanande för mig som liten gosse. Här fanns också djävulsgapet som utmanade modet till bristningsgränsen. Väl uppkommen på stenen kunde jag i timmar betrakta trafiken som flöt förbi i en jämn ström. Från min position uppe på stenen förde jag sedan statistik på de fordon som passerade, med uppdelning på både fordonstyp och bilmärken. I topp bland bilmärken låg som sig bör: Volvo, Saab, Volkswagen, Opel, Fiat, Ford, Citroen, Morris samt de amerikanska dollargrinen. Asiatiska bilar saknades i stort sett helt.

Bland fordonstyper var indelningen: personbilar, lastbilar, bussar, motorcyklar, traktorer och hästar (som motsvarade en hästkraft).

Någon meningsfull analys av det mödosamt insamlade materialet gjorde jag däremot aldrig. Från mjölkstenen var utsikten över hela vägkorsningen som allra vackrast; i mitten det skummande vattenfallet med sin idylliska fördämning och den lilla kanalen in mot spånhyvelns vattenhjul, till vänster Pilbacken som fick sitt namn efter Phil på soldatrote nr 47 enligt Indelningsverkets registrering och till höger Önnesmarksåns glittrande och kluckande vattenflöde, på våren dessutom omgiven av knallgul kabbeleka. 

En annan bra position var vid spånhyveln. Den höjde sig också över omgivningen eftersom det stora vattenhjulet måste få plats under den byggnad som inhyste själva spånhyveln. Detta var en fascinerande plats, även om produktionen endast var igång i några få veckor under vårfloden.

Än mer fantasieggande var den affischering som spånhyvelns framsida fick ge plats åt. Speciellt minns jag Cirkus Scotts affischer, Käte och Francois Bronetts livsverk, som varje år vid midsommartid turnerade med årets största, mest sensationella och ”får-jag-be-om-största-möjliga-tystnad-cirkus”. Jag slukade med ögonen varje centimeter av dessa affischer som marknadsförde de mest spektakulära cirkusnummer. Min fantasi var gränslös och jag drömde om att få åka till Skellefteå på en sådan show. Det hände så småningom, men då hade den mesta fascinationen redan hunnit rinna av mig.

”Vässtavägen” var under mina barndomsår drömmarnas plats, vägen ut i den stora och okända världen. Fyra mil norrut låg Skellefteå med sina attraktioner; det årliga karnevalståget på Barnens Dag, hoppbacken där orädda backhoppare kastade sig ut i luftfärder på otroliga femtio meter, Norvallas utomhusrink där myggornas dans surrade även vintertid, marknaden på Nordanå med försäljningsstånd som trängdes med ett kringresande tivoli och sist men inte minst, den magiska träcylindern med de lodräta träväggarna, där motorcyklisterna utmanade varandra i att göra dödsföraktande uppvisningar.

Tio mil söderut låg Umeå som jag egentligen visste väldigt lite om. I Rekord-Magasinet hade jag dock läst om ett av Norrlands bästa fotbollslag, IFK Holmsund, som dessutom hade fräckheten att nästan jämt besegra Skellefteå AIK, samt om Guld-Martin Lundström, som erövrade två guld vid vinterolympiaden i St. Moritz 1948. Mitt första besök i Umeå gjorde jag som elvaåring, då jag var på en synundersökning på centrallasarettet. Men det blev fler besök med tiden, både i Umeå och i Holmsund.

Men ”vässtavägen” var inte bara drömmar. Här trängde sig också verkligheten på. Efter Riksväg 13 färdades också det s.k. resandefolket, vilka vi kallade för tattare men som också kan ha varit romer. De slog ibland upp sitt läger här och stannade i upp till en vecka. De tog sig även in till byn för att sälja något egentillverkat alster eller bara för att tigga mat. Mamma var mycket besvärad av eller till och med rädd för de här besökarna och hon förbjöd oss strängeligen att umgås med deras jämnåriga barn. Vi respekterade givetvis hennes förhållningsorder utan att fundera mer på orsakerna till hennes misstänksamhet.

Vad jag förstår hade också en del oegentligheter förekommit i byn vid kontakterna med tattarna och uppfattningen bland byns befolkning var att de var opålitliga och möjligen även tjuvaktiga människor. Främlingsfientlighet fanns även på den tiden!

Slutligen vill jag berätta om några händelser från ”vässtavägen” som kunde ha satt stopp för mina drömmar om framtiden.

Efter en kall julhelg i Önnesmark 1967 skulle fyra av oss bröder, Bengt, Erik, Staffan och jag, åka tillbaka till Umeå för andra engagemang. Följande drama utspelade sig då:

Jag sitter vid ratten i min kallfrusna folkvagn och kör mot ”vässtavägen” för att där svänga till vänster ut på Europaväg 4 i riktning mot Umeå. Jag har av kostnadsskäl sommardäck på bilen och när jag skall stanna vid stoppskylten börjar bilen kana på den isiga vägbanan. Jag inser instinktivt att det inte går att få stopp på bilen före den heldragna stopplinjen. Det går inte heller att vare sig styra åt sidan eller bromsa. Bilen kanar vidare rakt fram, långsamt men obevekligt.

 I ögonvrån ser jag att det inte kommer några bilar på väg norrut, d.v.s. på den väghalva som är närmast mig. Däremot ser jag tre bilar komma körande söderut på den bortre väghalvan. Trots den prekära situationen känner jag ett bedrägligt lugn. Jag kommer att kunna få stopp på bilen före vägens mittmarkering. Men bilen glider även över den linjen och plötsligt inser jag det kritiska läget.

Kan de tre passerande bilarna verkligen komma förbi mellan min bil och den högra plogkanten? Har förarna sinnesnärvaro nog, att hålla sin väghalva och inte försöka styra undan till vänster? Jag sitter bokstavligen och väntar på den stora smällen. Men den första bilen lyckas passera, liksom den andra bilen och slutligen, efter evigheter av väntan, även den tredje och sista bilen. Några av mina bröder muttrar lågmält om hur nära vi var att krocka, med all rätt dessutom. Men nu gick ju allt bra och jag kör vidare mot Umeå, tyst, blek men samlad.

Min reaktion kom först efter avslutad resa då jag till fullo insåg hur nära vi hade varit en mycket allvarlig olycka. I värsta fall hade alla vi fyra i bilen kunnat förolyckas, en ynka kilometer från hemmet och dessutom på vägen ut i livet. Det här tillbudet och vad som faktiskt kunde ha hänt har jag burit med mig och ältat genom hela livet. Hur slak är ändå inte den lina som vi alla dansar på? Jag skäms än idag för att jag förorsakade detta olyckstillbud även om byavägen vid korsningen kan ha varit en osandad isgata. Och jag tackar Gud för de skyddsänglar som den här kvällen fanns ute vid ”vässtavägen”och skyddade oss från katastrofen.

Med alla mina minnen från ”vässtavägen”, nämnda såväl som onämnda, har den här platsen kommit att symbolisera livet för mig, med allt vad livet nu kan innehålla; krig och fred, lek och allvar, glädje och sorg, barn och vuxna, drömmar och mardrömmar, bondesamhälle och industrisamhälle, borta och hemma samt det allra viktigaste, vägen ut och vägen hem.

Walter Widmark

not 1: Gravrösen i Norrland, Lena Holm & Thomas B Larsson, Institutionen för Idé- och Samhällsstudier Umeå universitet (2018)