Har du information/synpunkter så kontakta mig via mejl på par.lindstrom(snabel-a)onnesmark.se

Bynamnet Önnesmarks huvudled är mark och betyder ’nybyggde i skog eller utmark’ och bestämningsledet i byanamnet är genetiv av mansnamnet Önd, en smekform av Övind.

Mark-byarna har  länge ansett  vara gamla och en vedertagen hypotes är att byarna troligen är  anlagda på 1300-talet

Första gången  byn omnämns i skrift är i Gustav Vasas skattelängder. 1543 skrivs namnet Önsmarc och då hade byn sex bönder, 

Vi vet ganska lite om den tid när byn grundades eftersom skriftliga källor saknas. Lövånger dyker upp i handlingar från den kyrkliga förvaltningen år 1314 . År 1340 vet vi bestämt att Lövånger är ett eget kapell under Skellefteå socken – som då nyss bildats.

Klarlagt är alltså att redan på 1300-talet  fanns en så pass stor befolkning i Lövånger med omnejd  att man hade en egen kyrka/kapell.

1413 hade Lövånger kastat loss från Skellefteå och bildat en egen socken.

Namnet Lövånger, betyder lä-viken, kan ha tillkommit redan under vikingatiden, runt år 1000, eller ännu tidigare. Den gamla havsviken, som gett bygden dessa namn, ligger i dag i Selet.

Fram till i början av medeltiden fanns en segelled inomskärs där man kunde ta sig med båt från Avafjärden eller Blacke via Högfjärden och vidare norrut vi olika sjöar och vattendrag till Kastfjärden i Burvik. De som färdades  på havet längs kusten vill undvika de farliga vattnen runt Bjuröklubb och valde att gå inomskärs.

Längs denna segelled, vid dagen Högfjärden, fanns gårdsgrupper som rätt och slätt kallades för ”fjärden” och som i slutet av 1500-talet började kallas Fjälbyn. Byn verkar ha ett samröre med byarna Blacke, Nolbyn och Önnesmark när det gäller utjordar/utskiften/fäbodar. Önnesmark kan ha anlagts från Fjälbyn och bebyggelsen runt Högfjärden kan tidigare ha varit en by.

Frågan är om inte ”Lövånger”  övergick från att vara namn på en skyddad havsvik till att beteckna all bebyggelse kring segelleden, de nuvarande sjöarna Avafjärden, Gärdefjärden och Högfjärden. Efterhand, när befolkningen ökade, blev de olika bebyggelse-enheterna egna byar.

Ulf Lundström (1982) hävdar att de flesta  byanamn med efterleden -byn i norra Västerbotten ursprungligen har varit namn på bydelar. ”By som beteckning på bydelar är faktiskt fortfarande levande i språket. Man talar om ”övre byn, nere i byn”, där by avser delar av byn.”

I byarna runt segelleden finns den gamla byn (Gammelbyn) och by vid Fjärden (Fjälbyn) , norra byn (Nolbyn) och den äldsta handelsplatsen/hamnen, Mångbyn, ”månglarnas by” – alla är de olika delar av den glest befolkade ”byn” som fanns här för cirka tusen år sedan.

Arkeologiska undersökningar år 2014 i Böle, Lövånger, visar att det fanns bebyggelse i bygden under tidig medeltid. Den gårdsplats som undersöktes anlades på 1200-talet.

Ulf Lundström konstaterar att ortnamnet Böle finns i de flesta medeltida socknar i övre Norrland och att dess ”bölen” ligger nära kyrkan och socknens centrum. I Skellefteå socken ligger Böle strax öster om kyrkan, numera delat på Norr- och Sörböle.  ”Böle” finna även i Piteå, Luleå, Kalix och Umeå.

Namnet Böle betyder ”bostad, boning”. Kan de enkla bynamnen Böle ha varit bostad till personer i socknens ledning, kyrklig eller världslig, frågar sig Ulf Lundström.

Med tanke på att det i Tjärn, Skellefteå, odlades korn på 1000-talet och i Burträsk ännu tidigare ärr det ingen djärv gissning att tro att det funnits bosättningar och folk i Lövångerstrakten sedan järnåldern.

På 1200-talet hade  befolkningen i kustlandet i Västerbotten en svag koppling till det framväxande svenska riket. Det betraktades i äldre tid som en del av Hälsinglands utmarker.

Hälsingland hade i början av 1300-talet ett löst förhållande till Sverige. Så sent som 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman, men år 1331 hade samarbetet med Sverige och beskattningen börjat accepterats och statsmakten började se Hälsingland som del av Sverige. Ännu år 1374 lydde Hälsingland under sin egen landskapslag, som därefter ersattes med landslagar.

Området i norr var intressant både för både svenskar och ryssar. Redan året efter att  Novgordotraktater (1323)  undertecknats utfärdade den svenska kung Magnus ett privilegiebrev enligt vilket området mellan Skellefte älv och Ule älv i nuvarande Finland uppläts till odling och bebyggelse. Han ansåg alltså att hela området norr om Bygdeå var svenska och inte ryskt.

Denne kung Magnus införlivade för all framtid Norr-och Västerbotten i det svenska riket. Hälsingelagens lindriga skatteregler fortsatte att gälla och kyrka och adel förbjöds att ta ut skatt från bönderna.

Skellefteå blir under 1300-talets första hälft egen kyrkosocknen. En ganska snabb kolonisation av kustlandet sker, påhejad av den framväxande svenska statsbildningen. Nybyggarna var bönder, etniska svenskar som flyttade in från söder, främst från Ångermanland.

På 1400-talet var skatten till staten mycket låg och låg på socken-nivå. Först i mitten av 1500-talet lades skatt på jordinnehav och kopplades direkt till person.

Jordbruket slog igenom på medeltiden och blev den viktigaste näringen, vid sidan av jakt, fiske och handel.

Under 1400-talets expansion av bebyggelse och handel, minskar snarare skattetrycket. Det finns egentligen inga fogdar eller andra företrädare för statsmakten på plats i regionen.

Vid kusten finns småbönderna som vid sidan om jordbruket också fiskar och jagar.  Odlingsbygden når på enstaka ställen fem–sex mil inåt landet men de flesta byarna ligger inom två mil från kusten.

Skinn och päls från inlandet genererade en omfattande handel i Norr-och Västerbotten och till detta även fiske, export av torkad fisk, samt säljakt. Stockholm var  mycket beroende av denna handel i norr – och varorna fraktades på havet.

Så sent som 1509 skriver fogden Anders Bengtsson till riksföreståndaren Svante Sture och beklagar att han genom sockenbornas »tredska« i Umeå och Skellefteå inte kunnat uppta den skatt som riksföreståndaren pålagt allmogen.

Skälet synes vara sockenbornas oklarhet om vem som egentligen har makten i rikets centrum – kungen, riksföreståndaren eller ärkebiskopen – och att man därför vill avvakta med skattebetalningen. Femtio mil från närmsta slott eller fogdeborg hade Anders Bengtsson med sina få knektar ingen möjlighet att sätta hårt mot hårt.

Vid medeltidens slut, en bit in på 1500-talet fanns det, sju orter i Norr- och Västerbotten med egna kyrkor, Umeå, Bygdeå, Skellefteå, Piteå, Luleå, Kalix och Torneå. Gemensamt för dess  sex var att de var huvudorter i sin bygd och viktiga handelsplatser.

Den sjunde orten var Lövånger. Den var allra minst, men även den huvudort i sin bygd och viktiga handelsplats, strategiskt belägen vid viktig transportled. Rimligen bör Lövånger ha uppfyllt samma krav som Piteå eller Umeå för att  få bygga sin sockenkyrka i sten.

Byar i Lövånger hade i äldre tid utmarker i Burträsk och troligen skeppades pälsverk från inlandet ut via Lövånger. Fisket vid Bjuröklubb var omfattande – något som rimligen haft betydelse. Det bör ha funnits en ganska omfattande handel som genererat någon form av välstånd – utan detta är  det knappast möjligt att förklara bygget av sockenkyrkan.

En av kustens köpmän bodde i Önnesmark . Rasmus (Olsson) var birkarl, köpman och bonde, en man som även kan ha tagit upp skatt skatt. Han var utan konkurrens socknens rikaste karl. Endast ett par bönder i socknen nådde upp i närheten av honom. Prästen i församlingen skattar för en tredjedel mindre.

Frågan är hur snabbt Rasmus Olsson kunna bygga upp sin förmögenhet. Gissningsvis var han välbärgad från födseln. Även Rasmus son, Jon, var köpman.

Prosten Mattias Dahling skrev på 1750-talet ned en gammal sägen om att  Vibbe slog sig ner i Ytter Wibesmark (Vebomark)  och att hans söner Grim,  Östen och Gunn grundat byarna Grimsmark, Estersmark och Gunsmark. Enligt en annan version av sägnen har Vibbe  grundat Vebomark , Hök (Håk) Hökmark och Önne, Önnesmark. Mansnamnen Vibbe och Önde var i bruk i bygden ännu på 1500-talet.

När kom då Önne, Önde eller Övind till Önnesmark? Var det han som först blev bofast på en gård byggd på Fjälbyns utmarker vid Önnesmarksträsket?

Ingen vet. Fornfynden är få och någon riktig arkeologisk dokumentation finns inte. Troligt är att dagens gårdar till största del ligger kvar på samma platser som för 600 – 800 år sedan.  Att det fiskats i Degerträsket och i Önnesmarksträsket är självklart liksom att det är vid sjöarna som de första odlingarna togs upp.

På Önnesmark 4:4, i närheten av Leif Granlunds gård finns en båtlänning (uppdragninsplats för båt),  en grävd ränna förstärkta av två parallella stenvallar lagda i rät vinkel ut från stranden, daterat till år 500 -1050.

Vid Degerträsket, på Önnesmark 6:2, finns en ”fossil åker” 16 x  14 meter stenröjd yta omgärdad av en låg vall av stenar. Även den är daterat till daterat till år 500 -1050.

Den gamla åkern vid Degerträsket ligger öster om sjön, alltså i samma vädersträck som huvuddelen av bebyggelsen i Önnesmark, alltså öster om Önnesmarksträsket. Något som inte är en tillfällighet.

Kanske var det där som Önne byggde sitt hus.

Sammanställt av Pär Lindström, december 2018

Källor:

Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövånger socknar. U. Lundström 2015.

Wikipedia

Arkeologi i Norr 16 (2017)

Tidskriften Västerbotten nr 4 2014

E.Westerlind, 1951- tidningsartikel

Riksantikvarieämbetet

Lövångersboken, del 2