Per Larsson Gren

Per Larsson var född på Önnesmark 4. Mellan 1847 och 1854 var han soldat 60 Gren vid Lövångers kompani. När han antogs var han var 18 år, 5 fot och 9 tum lång och blev gift, men han fick interimsavsked 1854. Rote nr 60 hade rotebönder i Daglösten och Önnesmark.

Per Larsson Gren gifter sig 1851 med Maria Catharina Andersdotter, Önnesmark, 6:1 och övertar halva hemmanet Önnesmark 6:2 men de tvingas 1869 i konkurs för en skuld på 800 kr till Huss i Lövånger.

Per Larsson Gren fick barskrapad flytta in i en stuga på ett utskifte i byn, Holmen, med sin familj. Här bodde sedan tidigare hans frände Nils Petter Sten med familj

Per Larsson Gren och Maria Catharina hade sex barn:

Amalia Gren, född 1853 dotter till Per Larsson Gren, Önnesmark 6:2

Anna Amalia 1853

Per Anton 1855

Johan Magnus 1857

Maria Carolina 1859

Emma Catharina 1863

Gustafva Erika 1867

Pers maka Maria Catharina dör 1875 , och alla barnen utom den ogifta Amalia flyttar under 1880-talet ut till bl.a Amerika och Jämtland.

Så småningom är Per Larsson Gren och dottern Amalia ensamma kvar på Holmen. Huset där de bor står på ofri grund och i början av 1900-talet flyttas stugan till byn, till Tabacken på Granlunds skifte.

Tack vare höbärgning på ängsmarker och samfälld mark samt en uppodlad gärda vid Degerträsket, Gren-Nybruket, kunde de föda en ko och ett får.

Per Larsson Gren dog 1910 och noteras i kyrkböckerna som fattig, inhyses och änkling.

Amalia bodde kvar i sin stuga fram till sin död 1938.

Huset revs på 1950-talet.

Smeden Per Larsson Gren:

Etnologen Ragnar Jirlow skriver i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1950-1951 en artikel med rubriken Plog, årder och rist i Västerbottens län.

”Det gick trögt för de moderna plogarna att tränga igenom i Västerbotten, och det var inte så märkvärdigt. I själva verket hörde ända fram till mitten av 1800-talet västerbottensplogarna till de effektivaste, som tillverkades i vårt land. Även redskapsuppsättningen i övrigt var god. Det gällde om de använda klösharvarna — i Västerbotten kallade alar — och kombinationen plog — rist gjorde, att västerbottningen ej stod handfallen, när vall även här började införas i växtföljden.

Skickliga vältsmeder hade man också ute i byarna. I Lövånger omnämnas som särskilt uppskattade grenvältarna från Gren i Önnesmark, klingsjövältarna från en smed i Klingsjö och på sista tiden antonersavältarna, tillverkade av Anton Eriksson i Broänge 1900—1920. 

I norra Västerbotten omtalas dessutom de större och tyngre degerforsvältarna, vilka man även kunde nyttja på nyodlingar, nyland, vilka dittills spadats upp.”