Här har jag samlat några artiklar och annonser ur olika tidningar åren 1852-1905. Dessa reflekterar en del av de händelser som inträffat i byn under dessa år, men ger även en liten bild av utvecklingen i stort.

Har du själv tidningsurklipp med anknytning till byn, oavsett hur gamla de är, vill jag komma i kontakt med dig. Mejla till par.lindstrom@onnesmark.se.

Umebladet den 11 december 1852

Natten mot den andra december 1852 brinner det hos Johan Petter Rönnlund, Önnesmark 5. En person i granngården upptäckte branden på ett tidigt stadium och man lyckades med nöd och näppe få ut kor och andra kreatur ur den brinnande byggnaden.

Elden spred sig från ladugården till byggnader i närheten, en salpeterlada och ett kokhus, men själva bostadhuset och de andra byggnaderna på gården klarade sig.

Det är kronofogde Hällgren i Skellefteå som rapporterar om branden till länsstyrelsen och Hällgren pekar även ut brandorsaken: ”Elden hade uppkommit uppkommit genom egarens owarsamhet”.

På gården där branden inträffade bor idag Gunnar Pettersson och Maria Wännström. Möjligen är den ladugård som finns där den byggnad som sattes upp efter branden 1852.

Skellefteå Tidning den 21 januari 1858, uppbörd av salpeter i byar i Lövångers socken.

En av de äldre klippen där Önnesmarks nämns är från början av 1858 när staten kungör var och när den ska lösa in salpeter. Det är  det så kallade landskontoret som sköter den saken- det som idag är länsstyrelsen.

I en annan kungörelse anges villkoren: Uppbörden av den inom detta län under loppet av sistlide år tillverkade salpeter, som af kronan inlöses med nio riksdaler riksmynt per lispund (8,5 kg)

Svartkrut  består till 75 procent av  salpeter, och den utvanns  ur urin. Redan på 1500-talet ålades bönderna att leverera salpeterjord från sina ladugårdar till staten, något som först avvecklades under 1800-talet när andra tillverkningsmetoder tog över kruttillverkningen.

Plikten att leverera salpeter låg kvar längst i Norr- och Västerbotten och men statens  engagemang avvecklades inte förrän 1895. Så sent som i december 1893 annonserad Skellefteå Nya Tidning (1893-12-29) det om salpeteruppköp under 1894. Bönderna i Önnesmark skull leverera till statens ombud i Umeå, köpman Hamrin.

Den som undertecknat kungörelsen är Gustaf Lorentz Munthe landshövding i Västerbottens län 1856-1864 då blev landshövding i Kronobergs län, 1864-1875.

Annons i Skellefteå Nya Tidning den 14 oktober 1889 efter att Pehr Persson i Önnesmark avlidit.

Annonsen är satt i så kallad frakturstil, en stil som avvecklades i Sverige under andra hälften av 1800-talet men hade stark folklig förankring och fanns kvar i till exempel Skellefteå Nya Tidning åren efter sekelskiftet 1900.  Eftersom den idag är svårläst har ”översatt” den.

Klockan nio på förmiddagen den 21 oktober 1889 hålls det ”öppen och frivillig” auktion på Pehr Pehrssons kvarlåtenskap. Det är arvingarna som står som säljare.

Det som ska säljas är en arbetshäst, tre år gammal, nio kor, en kalv, sju får, ett svin, 15-16 tunnor korn, manskläder, sängkläder, vinter- och sommaråkdon, möbler och husgeråd av alla slag som ej så noga kan specificeras,

Kreditvärdighet hos köparna följer vedertagen mall: ”Säkre och kände köpare erhålla sex månaders räntefritt anstånd  med betalningen ”hwarom hugade spekulanter härmed underrättas”

Post och Inrikes Tidningar, 6 februari 1865

Maria Elisabeth Sten var vuxen, 27 år gammal, och gifter sig vid den här tiden med Jonas Broman. Makarna får sitt första barn senare på året 1865.

Från 1863 blev ogifta kvinnor automatiskt myndiga vid 25 års ålder, och från 1884 vid 21 års ålder, samma ålder som män. Gifta kvinnor var dock fortsatt omyndiga. Troligen var det giftermålet som gjorde att Maria Elisabeth Sten omyndighetsförklarades.

År 1921 beslutade Sveriges riksdag att alla kvinnor i Sverige, både gifta och ogifta skulle bli myndiga vid 21 års ålder. Den statusen hade  alla män i Sverige haft sedan 1721.

Skellefteå Tidning, 6 november 1861.

Av annonsen framår det  bland annat att det ligger på den enskilde att se till att man är mantalsskriven på rätt ort. Det påpekas särskilt att man inte kan vara skriven på två ställen samtidigt. Lövånger tillhör Skellefteå fögderi och just detta år  skulle den som flyttat under året komma till Tingshuset i Lövånger den  2 och 3 december.

Det förklaras inte i vilken ordning byarna räknas utan det sägs bara ”Swarttjern till och med Daglösten”. Uppenbarligen det självklart vilka byar som menas.

Umebladet, 11 mars 1870.

Per Larsson Grens hemman går under klubban vid offentlig auktion i Lövångers tingshus den 12 mars år 1870. Familjen flyttade  därefter till Holmen.

Umebladet den 26 maj 1871. ”Redovisning af bidrag inom Westerbottens län till utsäde för den af kriget hemsökta Franska allmogen.”(Fransk-tyska kriget 1870-71) I Önnesmark samlades det in 4,76 riksdaler.
Redovisningen sker sockenvis. Här Lövånger socken och den avslutande sammanfattningen.

Kronolänsman Noring i Lövånger, bosatt på Lövbacka, säljer hö/halm från Önnesmark, Skellefteå Tidning 10 mars 1875

Annons i Skellefteå Nya Tidning 1 maj 1875. Efter det att  Anders Persson avlidit 1878 säljer hans änka bland annat sju kor, en kviga samt kör- och åkerredskap med mera. Anders Persson bodde i huset som vi idag kalla ”Per Annersa”

Hösten 1875 sätter Anders Johansson i Önnesmark in denna annons:

Anders Johansson har tagit hand om åtta förlupna får vara ett har en ”skälla med jernträlj hwarå är ingraverad med bokstäfverna R.B.” Denna typ av annonser var vanliga i dåtidens tidningar.

Per Persson försökte få stopp  på en skenande häst, men föll och slog huvudet i en sten och  skadade sig så allvarligt att han avled.  Stockholms Dagblad 29 september 1881.

Klipp från Umebladet den 20 maj 1884. Långt senare, först från och med mitten av 1900-talet avtog (och försvann) den  svenska pressens vana med att namnge de som misstänktes för brott, brottsoffer eller namnet på de som begått självmord.

13 januari 1887, Skellefteå NyaTidning

Skellefteå Nya Tidning den 21 april 1887

Dödsannonser har sedan lång tid tillbaka funnits i tidningarna. Nu dyker även familjenyheter av ett annat slag upp i spalterna, vilka som avlidit och vilka som ska gifta sig. Båda notiserna gäller bybor, fältjägare Phil som ska gifta sig och att JP Rönnlund  avlidit, 69 år gammal.

Den 11 december 1890 hölls ett nykterhetsföredrag i Önnesmark. Det var Västerbottens Nykterhetskommittés norra avdelning som lagt upp turnéplanen och ordnat med en talare. Mötet hölls i något av hemmen i byn. Skolan, som långt senare blev en samlingsplats i byn, byggdes 1896.

Nya dagligt Allehanda 4 februari 1893. Tvist avgjord i Svea hovrätt. Fel namn i notisen Jacob Olofsson Lindgren. En ättling till Jacob, Lars Lindgren, bor på Önnesmark 2:s gårdsplats.

Skellefteå Nya Tidning 17 maj 1894. Insikter om avelns betydelse sprider sig. Den som hade en bra häst fick mera gjort. En bra häst var även status.

Umebladet 11 juni 1896

Ett annat sätt att höja produktionen var att förbättra kvaliteten på mjölkkorna. Ett  sätt var att nötboskapspremieringar. Denna arrangerades i Hökmark. Bland de som premierades var J.O Lindgren, Önnesmark

Vem täljde sparrar i Önnesmark vintern 1903?
Sidenmarkarna från Skellefteå sökte arbetskraft via annons i Skellefteå Nya Tidning den 26 januari 1903.

Skellefteå Nya Tidning, 29 oktober 1903. Är skånska grisar bättre än våra egna? Den 10 november 1903 kommer grisförsäljaren till Önnesmark.

I samma tidning har Johan Holmlund, Önnesmark satt in en annons efter sin bortsprungna hund, Sippe. Vad han inte vet är att han kommer att avlida ungefär ett halvår senare.

Dödsbodelägarna bestämmer sig för att sälja hemmanet, all utrustning och lösöret. Det sker i två auktioner, i februari och mars 1905.

Annonsen ger även en vink om den maskinutrustning som fann på gården, en slåttermaskin och en separator. En stadskammare, alltså kyrkstuga i Lövånger, med tillhörande stall samt fyra andelar i Hökmarks mejeri såldes.

Sterbhusdelägarne var  änkan Anna Albertina och den gifte sonen Johan Albin och den omyndige  Carl Olof Holmlund.

Den 24 mars 1905 såldes resten av kvarlåtenskapen som silver, koppar- och järnsaker, porslin, mansgångskläder och sängkläder samt möbler.